Tjugonionde november

Idag är det den tjugonionde november, sista lördagen i november, dagen före första advent men även den köpfria dagen. Idag bör man hålla sig ifrån komsumtion och det är inte alls svårt att göra, speciellt inte om man inte har så vidare värstans mycket pengar att konsumera saker för. Då är det till och med väldigt enkelt.

Idag har jag köpt biobiljetter, för biobiljetter tycker jag inte räknas som konsumtion på samma sätt som platt-tv:ar. Och jag kunde inte missa den här:

Det var en mysig film, och nu önskar jag mig dvd:n i julklapp. Lars är så söt, jag vill bara krama honom när han pratar.

Fred ut!

Associationsförmåga

Ingen låt får mig att associera så starkt till en plats som den här:


Igårkväll var jag i Idre, i stora salen, och alla satt och åt frukost. Bergsprängaren jämte den varma chokladen och jag hörde hur frukost-sorlet sakta dog ut när den låten började spelas. Klockan nio som vanligt, och jag satt i underställ och termobyxor framåtlutad med armarna och huvudet vilandes på bordet. Lugn. Och norrlandsrösten som läste bibeltext och morgonbön. Fina Erik. Fina Idre. Fina "sport"hotellet. Keffe-bussen som man knappt får sitta i (och inte ens våga tänka tanken att dra i gardinen).

Längtan. Saknad. Får jag snabbspola tiden fram till februari?

Shape up, please

Läxorna samlas på hög, pengarna är sedan långt tillbaka slut och jag pulsar i snödrivorna i för kalla skor. Snart är det dags för mig att inse att man inte kan skjuta upp allt. Inte läxor, inte skulder, inte vänskap. Snart är det dags för mig att inse att det finns en värld utanför datorn, utanför onyttigheterna och latheten.

Det glada humöret förstörs av skolan, föräldrarna, skulderna och framtiden. Jag skulle behöva ett aldrig sinande bankkonto, och börsen skulle behöva gå upp så att jag kan överföra mina penningjävlar. Jag är ju inte pank egentligen, men att sälja fonder nu är ju bara jättedumt.

Snart är det dags för mig att inse att det inte är hållbart att använda converse vintern igenom!

Det här inlägget är ett lågvattenmärke, det strider mot alla mina principer att lägga upp det, men jag antar att jag vill visa att jag inte dött. Jag har inget liv, men jag lever. Godnatt!

Mur-tänk.

Det är de psykiska spärrarna i mitt huvud som skapar problem.
Spärrar som utgörs av murar, höga murar. Ibland känns det som
att murarna är lika höga som de som står runt Betlehem.
Trots att jag är lång så kommer jag inte över, men med lite
träning så jag jag både hoppa högre och slipa ner murarna till
Berlinmuren-storlek. Och den gick ju att ta sönder, uppenbarligen.

Det är lätt att hålla käften och svårare att säga som det är.

Dagens låt: Michael Jackson - Speechless

Man vill ha sin bit av kakan men man vill äta den med.

Det är snart jul, faktiskt.

Jag passar på att äta mycket onyttigt för att samla på mig extra sälspäck så att jag klarar den efterlängtade vintern. Jag har sedan flera år tillbaka gett upp tanken på en vit jul utan ser istället fram emot ordentligt med snö i Idre i februari så att jag på min blåa snowboard kan susa ner för backarna och frysa om fingrarna. Men jag ska inte gå händelserna i förväg, först ska det vankas julstök och Lucia (åh!) och förhoppningsvis massor av lussebullar, glögg och pepparkakor. Jag har som synes redan börjat med det sistnämnda, i mängder.

På tal om ingenting och allt så är det inte det lättaste att somna om nätterna och ännu svårare att komma upp på mornarna, för att det är så otäckt kallt överallt utom just under mitt täcke. Igårkväll/-natt när jag inte kunde sova så tänkte jag på ett tips jag fått av några vänner, de sa att jag skulle tänka "MÖRKER!" så skulle det gå fort att somna. Well, riktigt så enkelt tyckte jag inte att det var. Som den fotonörd jag är så tänkte jag om det i datorns gråskala som går mellan 0 och 255 där 0 är helt svart och 255 således är helt vitt. Vad är mörker då? Är det 0, eller 10 eller kanske till och med 25? Och när övergår ljust till mörkt, för om man minskar med ett nyans-steg i taget så är det ju antingen ljusare eller mörkare än det förra, men hur ligger det till på skalan? Går gränsen ljust/mörkt verkligen på mitten eller är det någon slags mitt-etapp med grå sörja som varken är ljus eller mörk?

Det är sådant, bland annat, som håller mig vaken. Är det någon som har förslag på en alternativ lösning så att jag får min skönhetssömn kanske?

Kvällsmusik

Kreativ och söt video. Bra låt.

Godnatt.

Jag skulle behöva en extra söndag imorrn.

Om jag är modig nu så går det åt helvete, jag har det på känn. Jag måste sluta känna.

Mål: Att bli känslokall.

Flickr får vänta...

Jag hade en idé, den såg bättre ut i huvudet.
Jag kallar den "ögon av sten".

En käftsmäll och en kall öl.

Jag sitter här på mitt rum och drar djupa suckar, för det enda som återstår på dagordningen är städning. Jag känner mig usel, jag är usel, på uselt humör. Dessutom fryser jag. Idag är en bitter dag och det jag mest av allt behöver är en käftsmäll och en kall öl. För en käftsmäll förtjänar jag och en öl vill jag ha. Det här inlägget är en lång tids ihopsamlade klagan, så om ni inte vill förstöra ert fina fredagshumör; hoppa över det här, för er egen skull.

För tillfället känns det som en inte alltför dålig idé att göra någonting i stil med att gräva ner sig i en djup grop och aldrig komma upp, matstrejka eller hoppa bungyjump utan lina. Vad som helst, bara någonting händer. Slentrian är ett ord som jag känner till alltför väl, tyvärr. Man skapar sina egna förutsättningar, jag vet, och ingenting blir roligare än vad man gör det till men jag orkar inte vara framåt varje dag. Det kan vara hormoner, det kan vara höstdepp, jag misstänker att det är mitt fel trots allt, det brukar det vara. Allting går i grund och botten att skylla på Anna Östman. Om jag äter upp min huvudkudde så kanske världen slipper allt lidande.

Finns det någon som är bra på att muntra upp via Internet? Kan inte någon berätta någonting trevligt, snälla?

Onsdagen den tolfte i eflte

Hallå alla emos! Hur klarar ni er, man ser ju ingenting.

Den morgonfuktiga luften på väg till skolan var tillräckligt för att locka till mitt ack, så noggrannt plattade hår, damn it! Naturens krafter kämpar mot plattången, så jag antar att jag blir tvungen att vänja mig vid det lockiga alternativt platta håret varje gång jag är i närheten av ett eluttag. Anyhow, idag har jag skrivit nationella provet i svenska och som vanligt (det är något som aldrig slår fel) så lyckades jag komma in i den vanliga jargången där jag langar klyscha på klyscha i stil med "tillsammans kan vi rädda världen". Hoppas nu bara att hon uppskattar mitt engagemang och mina knasiga idéer.

Jag har även hunnit med att äta mango och fundera på om det går att övertyga styrelsen i mitt hus att byta till lågenergilampor i trapphuset och på gården. Nu ska jag återgå till att skriva historieuppsats och sörpla på mitt rättvisemärkta Earl Grey-te.

Över och ut!

Jag kanske inte är så värdelös ändå...

Ensam i en tom skolkorridor, regnfuktiga kläder och Emil Jensen i iPoden som enda sällskap. "Sländornas stad". Tänk om man skulle leva varje dag ur en dagsländas perspektiv. Ta vara på alla sekunder. De som aldrig kommer igen. Jag tycker om spontanitet och regn är det bästa vädret att promenera i. Tanken blev till handling. Bestämda steg. Snabba. Uppåt mot den mörka himlen. Doften av blöt asfalt och jag halkade fram på bergets hala sten, klev i blött gräs, gick på promenadvägar. Stannade på berget, fötterna fast förankrade. 15 minuters stillhet. Den friska luften och stadens ljus som speglades i vattnets krusiga yta. Kinderna våta av regn, inte tårar. Djupa andetag. Kallt och blött, men varmt inuti. Hjärtat fyllt till bredden av kärlek och vänskap. Tro och hopp. "Jorden runt i motvind". Orden omfamnade mig, Emil är fantastisk. Sedan vägen hem, den vanliga. Bländande helljus i ögonen och människor med paraplyer. Alla såg ut att tänka: "vilket jävla väder vi har". Jag njöt. Blöta kläder blöta skor men lycka inombords.

På utvecklingssamtalet idag fick jag dessutom reda på att min muntliga redovisning om fördomar var en av de bästa. MVG-nivå (eventuellt minus). Min nervositet hade tydligen inte märkts. I och med detta glädjande besked vill jag tacka Olof Palme för juldagstalet 1965, det hjälpte mig. Tack!

Från botten av mitt hjärta: Förlåt!

Vänner och bekanta!
(Det utesluter alltså dig pappa, för det känns väl ändå lite onödigt att snoka i mitt privatliv via Internet när vi bor i samma lägenhet? Då var det sagt.)

Jag har funderat över en sak. Det måste vara oerhört frustrerande som artist att folk citerar ens låtar hela tiden. När man skrivit en text som man är nöjd med, en text som verkligen betyder något och är baserad på egna erfarenheter och det finns en tydlig tanke bakom. Att sedan hitta den hos random snorunge med orden "asso de här e verkligen så ja känner just nu" måste kännas hemskt. Någon liten impuls att vilja hugga huvudet i två delar måste väl ändå komma upp? Samtidigt betyder det förmodligen att människor tar till sig ens musik och uppskattar det man gör.
Knepigt, det där. Och eftersom att jag själv är en "citerare" så vill jag passa på att ta tillfället i akt och be om ursäkt till alla som jag felaktigt citerat, även om jag vet att ursäkten inte kommer fram till rätt personer.

Fred ut!

Varför kan man inte kontrollera känslor?

Jag vill skrika ut ditt namn från takåsarna.
Högt så att alla hör. Högt så att alla vet.
Men det förblir min hemlighet.

Lördag

Dagen har mestadels spenderats i pyjamasbyxor framför datorn (nej, jag kan inte sitta rakt upp och ner på stolen mer än 10 minuter i sträck) där jag finslipat mitt muntliga nationella i svenska till perfektion. Inte riktigt kanske, men det borde kunna bli helt ok om jag inte är för nervös.

Fortfarande behövs teknisk vägledning: hur svarar man på kommentarer?

Det var en fin kväll

Igårkväll dansade jag till 90-talsmusik med en ubåtsmössa nertryckt långt över öronen och jag märkte nyss att jag har träningsverk i käkarna för att jag pratat, skrikit och sjungit för mycket.

Efter gårdagens kväll kan man sluta sig till att dialekter är gulligt även om folk inte vill erkänna det, det är trångt att dansa 6 personer i ett fönster, sjömansmössor finns till istället för raggningsrepliker, folk från dalarna har bättre koll på södermalm än infödingarna och man får en krona i rabatt för varje nickat kvitto när Timbuk står i baren.

Vem behöver sex och relationer när vi har dåliga skämt och varandra? Tänk på det, fem i tre. /Random

En livlig diskussion

Jag hade just ett samtal med min mamma, eller mer en diskussion om man kan kalla det så när den ena pratar medan den andra inte får chansen att säga något. Hon sa att jag beter mig och ser ut som en omogen och punkig tonåring. Jag blev förvånad och ganska irriterad, men min vanliga försvarsmekanism trogen så försökte jag skämta bort det. Det var tydligen helt fel sak att göra, och att sedan dessutom berätta att jag tänkt pierca tungan gjorde inte saken bättre. Enkelt beskrivet så kan man säga att helvetet brakade löst, med en föreläsning om arbetsgivarnas syn på "metallskrot" i ansiktet som påföljd. "Du kommer aldrig att få jobb, och jag antar att du inte tänker plugga vidare direkt efter skolan (blabla och massor om att det säkert går dåligt i skolan så som jag ser ut)"

På vissa punkter kan jag hålla med, arbetsmarknaden är inte lätt att handskas med för någon utan erfarenhet, men det var främst tonfallet och sättet att säga det på som gjorde mig nästannästan arg.

Jag vill vara fri att flyga vart jag vill, som en fjäril.

UPDATE 15.37: Jag tror att jag behöver teknisk vägledning. Hur får man bort ramarna runt bilderna?

"Yes, we can!"

Så, nu sitter jag här med ett fånigt leende på läpparna och tårade ögon. Varför, vad är orsaken? Jag såg just Obamas segertal på Youtube, igen. Mot slutet är det svårt att hålla tårarna i schack, när han pratar om förändring genom åren och om den gamla kvinnan.
Om ni inte sett talet, se det!

Jag är kär...

...och den som sa att kärlek är något fint vill jag dräpa, för de här känslorna äter upp mig inifrån, sakta men säkert. Jag kan bara tänka på honom, drömma om honom och veta att det aldrig kan bli till sanning.

Det går bra nu?

Ungefär som på bilden såg det ut i förmiddags, enda skillnaden var att det var Matte C-boken istället för Matte B. Sista stress-pluggandet inför provet.

Vid tvåtiden gick jag till skolan och hade matteprov. Redan efter ett par uppgifter ville jag lägga mig på golvet, skrika och hamra med knytnävarna och sedan dö en stillsam död. Med andra ord gick provet inte så bra. Med tankarna på annat håll satt jag istället och ritade fjärilar på kladdpappret och skrev en dikt.
Skjut mig!

(fast sen muntrade jag upp mig med secondhand-shopping.)

USA-valet

Snart ger jag nog upp min vaka, jag börjar bli ganska trött. Skämmigt att ge upp såhär mitt i, men det är ju trots allt nästan säkert att Obama vinner. Jag läste dessutom en artikel tidigare idag där författaren verkligen hade koll; "...och med allra största sannolikhet så blir det ett presidentbyte."
Jag tyckte att det var hysteriskt roligt, men det är kanske bara för att jag har dålig koll på politik i övrigt. Det viktigaste med det här valet är ju ändå att John McCain inte vinner, han verkar vara sjukt konservativ. Lite synd också att ingen av de två största kandidaterna är speciellt intresserad av miljöförbättring och förnyelsebara energikällor. Nåja, man kan inte få allt?

Fred ut.

UPDATE 02.27: NU ger jag upp och går och lägger mig. Upp tidigt imorrn och se på nyheterna!

Klyschigt "välkommen"-inglägg.

Jag vet inte vad jag egentligen ska tycka om bloggar, om jag ens behöver tycka något om dem. Men fenomenet alltså, skriver man för sig själv eller för andra? Det spelar kanske inte någon roll heller, men jag antar att det beror på vad man skriver om.

Det här är min andra blogg som jag skapar, delvis för att bloggar är intressanta, delvis för att orden och tankarna spränger i mitt huvud och jag får ingen rätsida någonstans. Jag vet inte hur ofta jag kommer att uppdatera här, jag är rent allmänt ganska bra på att strunta i att uppdatera mina olika konton. Dessutom så lider jag av svår prestationsångest vilket uttar sig i att nästan allting som jag skapar går igenom grundliga kontroller och bör vara så perfekt som möjligt innan det exponeras för andra att se.

Med dessa ord välkomnar jag mig själv åter till bloggvärlden.