Vaddå lugn före stormen?

De senaste dagarna har matmässigt varit som dag och natt. Först "middag" bestående av vad som liknade såna där slajm-studs-fastna-på-fönsterruta-händer som man fick med Kalle Anka-tidningarna. Paradoxalt nog heter de glasnudlar och smakar som... ingenting. Som att svälja slemmig luft ungefär.

Sedan svenskt fika då det är som bäst. Semlor gör livet värt att leva då det borde vara snö på marken men sällan är det, då känns det fint att begrava näsan i vispgrädde.

Och imorgon är det dags, jag har sprungit (läs: gått) runt och ojat mig över packning ungefär hela dagen och blev precis klar. Sweet as yeah! Sweet ass yeah! Sedan har jag rekat lite och det verkar som att alla pister är öppna (inklusive Chocken, vilket betyder att jag kanske blir tvungen att åka den) och alla utom två liftar. Såg en hyfsat rolig kommentar på Idre Fjäll-bloggen om Chocken:

"Finns två sätt att åka Chocken - det ena är med skidorna nedåt. Det andra är att åka på kroppen med skidorna uppåt efter att man tappat greppet. Har provat bägge...men aldrig Chocken nypistad!"

En vecka kvar

Jag kommer på mig själv med att svänga med i soffan då jag ser på slalom på TV. Jag ser på massor av bilder från förra året, och tänker att det här året ska det bli ännu bättre. Stressar upp mig lite över allt som måste fixas innan söndag. Men jag peppar, pepp pepp pepp!

Bilder från Idre 08:

Foto (övre bild): Sara Rothlin

Sömndrucken förvirring

Hej! Nu tänkte jag whyna lite, typ klaga lite i ettor och nollor. Efter skolan idag gick jag hem och mådde lite halvbra och efter att ha suttit och frusit i typ en timme så gick jag och lade mig i sängen. Under täcket, med mössa och tjocktröja och tjocksockar. Det var typ vid halv tre-tiden. För en halvtimme sedan väcktes jag av att min mobiltelefon ringde, och att någon som jag inte minns namnet på frågade om jag kunde jobba. I ren förvirring (och kanske självbevarelsedrift) tackade jag nej och avslutade samtalet. Började fundera och kom fram till att imorgon måste vara idag, och hon frågade om jag kunde jobba typ precis nu. Kollade på klockan och fann att den var 16:32 och att jag skulle vara tvungen att äta frukost innan jag sprang iväg till skolan. Det tog säkert tio minuter att koppla att jag råkade somna när jag skulle värma mig och att jag också råkade sova i ca två timmar. Förvirringen sitter fortfarande i, för det känns inte som samma dag nu som det var innan jag somnade. Fan, jag som skulle köpa snowboardbyxor idag. Nu måste jag göra något för att få rätsida på dagen igen, typ borsta tänderna och sedan koka kaffe.


Denna förvirring firar vi med en bild som jag photoshoppade på den tiden då jag inte kunde använda photoshop. Nu blev ni förvånade va? "Har hon inte photoshop-kunskaperna medfödda?" Nej, det har hon inte, ty även solen har sina fläckar.

Note to self: Du klarar inte av att powernappa, så gör inte det.

2nd note to self: Det är fredag, det är fredag, det är fredag, fredag, fredag.

Fyra porträtt från STUH

De första tre är tagna av mig, den sista är tagen av Nina(?). Jag tog inte så många bilder i helgen för att eliminera leva-genom-kameran-effekten, men om man ändå vill se vad jag pysslade med så kan man se fler bilder här.

Nymodigheter

Såhär såg det ut när jag åkte tunnelbana, jag blev fett förvånad. Sådär ser det ut på nästan alla tunnelbanor utomlands och snart kanske det ser ut så här också, tydligen, om man ska tro SL (vilket man kanske inte ska, ty de är inte alltid så driftiga).

Det är så fruktansvärt sött.

Jag kan inte sluta skratta åt det här. Det går inte.

"Smaskeijns döou" (stavning?)

Jag har skrattat väldigt mycket i helgen, sjungit mycket och levt mycket. Stiftsungdomshelg, ett långt ord. Det var vad det var i helgen, det var vad jag var på i helgen. Dimmigt var det också, och mysigt. Väldigt skönt att få komma bort en stund och bara vara, men nu när jag kommit hem igen så känner jag mig tom, sådär tom som jag brukar känna mig efter att ha varit på ett läger eller på en resa. Jag tror att det beror på att man för en tid sätter sig in i en annan rytm och andra vanor. I helgen har schemat dessutom varit så fullspäckat att man knappt hann med toalettbesök och tandborstning mellan aktiviteterna (notera knappt, jag hann borsta tänderna i alla fall tre gånger varje dag).

Jag har lärt mig att dansa, eller kanske snarare; jag har lärt mig steg att dansa med, danssteg, men dansa snyggt och glamouröst kan jag fortfarande inte. Framför allt har jag blivit påmind om att jag är utvald, att alla är utvalda och att alla får göra precis vad de vill med sin utvaldhet. Alla har fått en chans, det gäller bara att ta den. Min högsta dröm i livet är att någon gång bli sedd som en förebild, om det sedan är för en person eller för fem eller hundra spelar ingen roll. Det skulle kännas fint om jag kunde få hjälpa folk, påverka och inspirera, väcka nya tankar och bolla idéer.

Jag vill va' ett ljus som lyser i mörkret.

"Du måste testa downhill skating, väärsta adrenalinkicken!"

Jag har klippt mig också, och jobb har jag ju redan, alltså är det bara att tuta och köra. Fast så fint som det är på bilden var det bara när det var frisörstylat, för jag orkar/vill inte platta, föna och gegga varje morgon. Det är ganska fint ändå. Jag har aldrig tidigare lagt så mycket pengar på en klippning (500 kr) men jag blev nöjd och det ingick kaffe. Frisören såg dessutom mer ut som en tatuerare än en frisör och pratade massor om skateboardar. "Du ska köpa såna här däck, man liksom gliider över ojämna underlag." But hey, jag gav upp mina skateboarddrömmar i 13-årsåldern. Här är frisyren hur som helst:

Ack ack ack, se dagens ungdom...

Det går sämre och sämre det här med bloggandet, men jag tänker inte ge upp förrän slaget är förlorat. Så nu kör vi Umeå i bilder.

På uppvägen matade vi jox-fåglar med lussebullar.

Sedan var vi välkomna till Umeå.

Det är en fin stad tycker jag.

De hade en liten men vettig folksamling på torget.

Mampappa bjöd på fika på "nya konditoriet". Exakt vad som var nytt framgick inte, men jag och Johan satt i en 50-talssoffa, det var ganska nytt tyckte vi.

Vi kände oss hedrade (ja, alla utom mamma då).

Föredömlig tidning.

Jag försökte fota en futuristisk funkiskyrka, men Johan var där, så det gick inte.

Den var han tvungen att ha på sig hela tiden (nästan).

Björkarnas stad by night.