söndag 31 maj 2009

Ångestpaket

Hatar att jag känner mig dålig och ofullständig då jag borde känna mig överjävligt glad över att skiten snart är slut. Trots att jag vet att jag aldrig tidigare varit så skoltrött som jag varit senaste halvåret så undrar jag varför jag inte pluggat och satsat mer på skolan, det är ju de här betygen som min framtid vilar på. Hur ska jag någonsin kunna utbilda mig då mitt betyg fläckas av två eller kanske tre G:n? I mina ögon är det knappt att VG duger. Fanfanfan. Jag har ju insett hela tiden att jag inte kommer att ha råd att misslyckas, men ändå har jag låtit det hända mitt framför ögonen på mig. Min "jag-orkar-inte-attityd" ger mig ångest. Hela jag ger mig själv ångest.

För några år sedan trodde jag att man var vuxen vid nitton års ålder, men uppenbarligen inte. Jag har aldrig varit så slapp och oansvarstagande som nu, inte vad jag kan minnas.

Men jag mår väl egentligen inte dåligt, det är bara som jag inbillar mig. Hypokondrikern i mig skriker att jag är psyksjuk, borderline eller nåt. Om dagarna mår jag bra, men jag vill dö varje kväll. Eller i alla fall ha en veckas isolerad ledighet då jag inte behöver träffa någon annan än de jag verkligen vill. Ovärt inlägg det här, jag borde inte få ha blogg. Pusshej

onsdag 27 maj 2009

Så. Jävla. Smidig.

Det här blir ett extra meningslöst inlägg (, till skillnad från mina vanligtvis högklassiga?). Ni som inte är intresserade av att läsa om mina arbetslivserfarenheter behöver inte.

Jobbet idag var jobbigt. Där satt jag som vanligt och blippade varor och var trevlig mot allt och alla, sedan när en kund håller på att betala så får rullbandet psykbryt, startar av sig självt och rullar iväg fyra kunders varor med kundpinnar och allt ner i en och samma fålla. Själv sitter jag - oförberedd och chockad - och skriker och flaxar med armarna innan jag kommer på idén att trycka på nödstopp.

Senare får jag problem med en ost som saknar streckkod och ska fråga om kunden vet priset. Kunden är en uppenbart synskadad kvinna med mörka glasögon och vit blindpinne och hela köret. Jag tänker att jag inte får påpeka detta, men blir distraherad och frågar:
Jag: SÅG du något pris på den här? *håller upp osten*
Kvinnan: Jag är tyvärr synskadad så jag ser ingenting...
Jag: Hehe, nej då är det ju svårt...
Jag (tyst i huvudet): HELVETEHELVETEHELVETEFANFANFAN men ganska kul ändå

Jag fick även möjlighet att visa prov på min språkbegåvning då en kvinna kommer fram med någonting som ser ut som naturgodis i en helt annan påse. För att verka trevlig frågar jag henne om det är naturgodis i påsen. Hon svarar på perfekt engelska att hon inte förstår svenska och dialogen fortsätter som följer.
Jag: Is it... öhh... naturgodis or is it fina bitar?
Hon: ?
Jag: Is it like... öhh... it's not this kind of like premium finest selection chocolate?
Hon: ?
Jag: *slår in det som naturgodis och ler övertygande*

Men vill man tjäna pengar så måste man jobba, även om det är jobbigt.

måndag 25 maj 2009

B/W

Nu hände det, det som alla väntade på. Tjejen släppte sin seriösa fasad och knåpade ihop en oseriös header (med en knyckt (och dessvärre lågupplöst) bild, förlåt Sara, hoppas det är okej). Annars försöker jag lära mig redigera svartvitt snyggt, men tycker inte att jag är där än. Döm själva och kom mer än gärna med konstruktiv kritik. För att fortsätta med fotonörderiet fick jag låna ett analogt fast 50 mm f/1.8 (och att det är analogt 50 mm innebär att det är ungeför 65 mm på min kamera) som jag flitigt ska testa.

(och så saknar jag ju fotografen till den här bilden också.)

lördag 23 maj 2009

Kent - Just like money


onsdag 20 maj 2009

Ostigt.

Betygen sätts på måndag och ingenting ligger i mina händer längre. Jag har varit off ett tag nu, försökt att rädda min situation och jag tror att jag har lyckats. Jag kan andas ut i vetskapen att jag inte kommer att få IG i bild, att jag inte kommer att få IG i historia och att jag förmodligen kommer att få MVG på projektarbetet. Om det blir som jag förutspått så kommer jag att gå ut gymnasiet med tre G:n och resten VG och MVG. Jag kommer att få behålla jobbet. Jag har gråtit av oro för att misslyckas och kan fortfarande vakna och få ångestattacker mitt i natten, men det ligger inte i mina händer längre.

Nu ska jag försöka att bara njuta av den gymnasietiden som är kvar, glädjas åt att jag om några veckor aldrig mer behöver sätta min fot i den skolan igen. Jag ser det lite som en vändpunkt, en ny chans att ta vara på. Det som är ogjort ska jag låta rinna ut i sanden, det är dags nu. Hämta nya krafter från livets outtömliga källa, och rannsaka mig själv. Fan vad löjligt det låter, som en predikan. Men lite så tror jag att det blir. Jag ska inte tro att hela världen ligger framför mig, jag ska inte drabbas av storhetsvansinne, men jag ska ta tillvara på de chanser som ges. Nu vänder jag. Typ.

(och om ni trotsade mitt förra inlägg genom att inte lyssna på låten: shame on you. bara gör det)

fredag 15 maj 2009

Oskar Humlebo <3

Jag började just spontangråta till den här bedårande sången.

Jag upptäckte dessutom att vi har likadant örhänge, han och jag.

(Det högra fotot har Johan Jönsson tagit, men exakt vem han är vet jag inte.)
Jag måste till Emmabodafestivalen.

söndag 10 maj 2009

?

Ska det vara såhär att
växa upp och sluta gymnasiet
Jag vill mest bara
somna och aldrig
vakna igen

tisdag 5 maj 2009

Kaffefilosofi

Jag har ett I-landsproblem att dela med mig av. Runt klockan 16 blir jag alltid sugen på kaffe och laddar därför kaffebryggaren på minsta antal koppar (fyra, fast jag tror att de använder sig av dockserviser när de mäter, eller så är mina kaffemuggar för stora, för jag får det aldrig att räcka till mer än två muggar). Anyhow, jag häller upp de första två dockserviskopparna i en mugg och går och återvänder till min standardposition framför datorn. Där sitter jag och sörplar på mitt kaffe och fastnar i slösurf-mode och glömmer att det finns påfyllning i bryggaren, så när jag sedan går ut i köket långt senare upptäcker jag att det finns två dockserviskoppar kvar i bryggaren som fortfarande står och drar el (förlåt mig Gud och miljöpartiet för mitt slarviga beteende (och förlåt mamma och pappa för att jag tar slut på ert kaffe (att använda parenteser i varandra är underskattat))). "Åh, mer kaffe" tänker jag och fyller på min mugg igen. Här kommer I-landsproblemet; kaffet som stått och väntat på mig medan jag slösurfat i glömska är alltid jätteäckligt. Jag måste helt enkelt vara mer på hugget när jag vill ha mera kaffe.