Sen hörs vi inte på ett tag.

Imorgon, nej idag, tar jag studenten. Det blir nog bra, det där. Men jag har fortfarande inte vant mig vid min nya frisör, jag har bara väldigt lite hår kvar och ni här på Internet får inte se för bilderna finns fortfarande på kameran. Vissa säger Robyn, andra Rihanna eller Pink, men jag känner mig mest som en blond Lisbeth Salander när jag kaxigt går på stadens gator. Eller alltså, jag kände mig så ända tills jag tvättade ur frisörstylingen, då blev det busigt lockigt igen och inte lika egdy. Tyvärr.

Men det bästa är ändå att jag kramade Håkan Hellström idag och sa att jag tyckte att han är himla bra.

Ett litet steg för mänskligheten.

Nu har jag tagit mitt samhälleliga ansvar som myndig och gjort ett bläckpennekryss på en liten papperslapp och stoppat den i ett kuvert. Sedan fick jag se på när hon på andra sidan bordet stoppade mitt lilla kuvert tillsammans med mitt röstkort i ett lite större kuvert och stoppade ner det lite större kuvertet i en låda. Jag kände mig liten bland alla stora människor, men nu är jag inte förstagångsväljare någon mer gång. Nu kan jag sälla mig till skaran av svenskar med valhemligheter, trots att det nog är uppenbart vilket parti jag gillar.

Jag har också varit hos tandläkaren gratis för sista gången någonsin och fått bekräftat att mitt frenetiska tandborstande har gett resultat i att jag aldrig har haft hål i tänderna, och att jag förmodligen inte heller kommer att få det i framtiden.

(Dessutom så är den sista skoluppgiften inlämnad och jag får inte IG utan VG i historia b.)