Snart-september-misär

Fem inlägg under hela sommaren. Förbaskat bra jobbat, riktigt hard work work till och med. Helt värdo att blogga egentligen men vafan, vi kör ändå. På vintern finns det mer att skriva om.

Jag har sett många fina konserter i sommar, och några ytterligare väntar. Lars Winnerbäck är bokat och betalt till den 5e & 6e november (snälla någon gör mig sällskap den 7e?). Sedan kanske ännu en Winnerbäck i Borås den 19e. Jag kanske är nördig och pinsamt besatt men jag gillar det. Lars Winnerbäck är den bästa jag vet.

Annars har jag förälskat mig i världens minsta telefon och står nu i valet och kvalet om jag ska köpa den, en iPhone eller behålla min gamla.

Annars har jag förälskat mig i världens minsta lägenhet på 17 kvadrat som jag inte har råd att flytta till. Jävla lågkonjunktur och jävla bostadsmarknad.

Annars har jag förälskat mig i världens minsta och sötaste kattungar på blocket.se. Hur söta och mjuka som helst. Vill ha!

Annars har jag förälskat mig i världens minsta matställe där jag får galet god libanesisk mat till det ringa priset av 0 kr.

Annars har jag med mina mått mätt spenderat sjuka mänger pengar på kläder, fika och grejer. Jag måste rensa i min garderob.

Annars har jag insett att jag är arbetslös men ändå får lön (jag tackar och bockar). Jag är verkligen inte sugen på att jobba.

Annars slänger vi in lite bilder bara för att det blir roligare så.

om att vara 18-19 år och tycka att kärlek bara gör ont

Den här texten hittade jag i ett av mina block som jag i terapeutiskt syfte använder för att skriva av mig i. Texten är skriven på natten då mitt huvud svämmade över av tankar och känslor, det är därför som meningsbyggnaden och styckeindelningen är obefintlig och det inte existerar några stora bokstäver. Se det som originalet, den ocensurerade - och svårlästa - versionen:

man bläddrar igenom alla bilder på honom man hittar och tänker perfektionperfektionåh. man tänker på honom varje dag och drömmer om honom och smälter när man ser honom man smälter faktiskt av att se hans namn och man berättar för sina vänner men ångrar sig igen för de förstår ju inte och kan inte hjälpa fastän de vill. men hjälp vill man inte ha för klarar man det inte själv så är man för feg och då är det inte menat att vara ändå man förbannar sig själv för att man inte är ens lite modig för det händer såklart aldrig någonting och man står framför spegeln och skriker helvetesjävlaskitälskamigtillbakadådindummefan men sedan ångrar man sig och får skuldkänslor för det är ju inte hans fel att man är dum i huvudet av kärlek. sedan försöker man inbilla sig själv och alla andra att herregudjaklartattjagharkommitöverhonom men i ens panna står det LÖGN med stora röda bokstäver för det har man inte och man går hem och ska sova men det går inte för man vet hur han luktar så gott att man får fjärilar i magen och tänker man på den doften så känner man den nästan. då går det inte att sova och det går knappt att andas med alla fjärilarna och hjärtat som slår så att hela kroppen skälver. så man gråter gråter och tänker att kommerjaginteöverhonomsådörjag och sedan känner man sig liten och patetisk för han vet knappt ens vem man är. så går dagarna en efter en fast plötsligt vaknar man det kanske är från en torsdag till en fredag och det gör inte ont någonstans längre fjärilarna i magen har slutat flaxa och man sätter på kaffe och tänker att det ordnade sig till slut det här.

Om positivt tänkande

Mark Levengood:

Uppriktigt sagt tycker jag att det är konstigt med positivt tänkande. Att i varje läge försöka vända verkligheten till något positivt känns som en flykt. Det finns något vackert i att våga se saker som de är, och ändå tycka att det är ganska fint. Livet är inte perfekt, lika lite som vi människor är det. Brister och tillkortakommanden, återvändsgränder och magplask.

Ett stycke ur "Sucka mitt hjärta men brist dock ej", mycket läsvärd bok.