Ett sällsynt hopplöst exemplar.

Jag är och har alltid varit tidsoptimistisk, utan att riktigt veta varför. Jag borde ju förstå att det inte duger att gå hemifrån två minuter innan den tid man bestämt möte med någon. Ändå kommer jag mirakulöst ofta i tid, med tanke på min dåliga framförhållning. Tunnelbanan har varit försenad så att jag precis hunnit med den, läraren har också varit sen så att jag ändå inte missat något. Det där med att ha några minuter tillgodo har aldrig varit min grej och jag har börjat inse mer och mer hur mitt beteende är respektlöst, jag förstör för mig själv och är elak mot andra då de får vänta. Man kan ju tycka att jag borde lärt mig vid det här laget. Jag missade bussen till Emmaboda i somras och fick lägga drygt 900 kr på en tågbiljett, men har jag ändrat mitt beteende? Icke. Jag är expert på att hitta på massor av saker som måste göras då jag egentligen borde gå hemifrån. Jag som knappt gör någonting om dagarna borde inte ha skäl att komma försent. Till mitt försvar kan sägas att jag aldrig kommer mycket försent, det rör sig oftast om 5 minuter, men det är 5 minuter som alltid är på fel sida om det utsatta klockslaget. Jag antar att det är något att jobba på.

Det här kan möjligtvis vara den tråkigaste bloggen på hela internet, om någon lyckas hitta en tråkigare så länka gärna så kanske jag får lite bättre självförtroende.

Bara tre