En tonårings idoldyrkan

Kändisradarn börjar blinka, där går någon som jag känner igen. Randig mössa, rött hår, rött skägg och röd mustasch, kaffemugg i handen.
LARS WINNERBÄCK!!! Drömmer jag? Nej! Jag styr stegen åt hans håll och försöker framgånslöst att tona ner mitt du-är-min-största-idol-och-nu-blev-jag-plötsligt-väldigt-nervös-leende som går från öra till öra. Några steg kvar, mina knän skakar och hjärtat slår lite extra hårt. Lars har vid det här laget upptäckt min ihärdiga ögonkontakt och börjar se lite förvånad ut. "Hej" säger jag och nu är det ett under att leendet ens får plats i mitt ansikte. "Hej" svarar han och ler ett tveksamt leende tillbaka. Nervositeten tar över så jag slår ner blicken men inser också att det här är en chans som jag inte frå missa, så jag frågar om jag kan få en kram. Det kan jag "absolut" få och här någonstans passar jag på att tappa talförmågan för sedan skiljs vi åt utan fler ordutbyten med varsitt leende, han fortsätter att lugnt smutta på sitt kaffe medan jag svävar på smä rosa moln med ett om möjligt ännu större leende på läpparna.

Det här var på väg till jobbet. På väg från jobbet, nästan nio timmar senare, är jag fortfarande så glad att jag tjolahopsar genom Bofils båge innan jag kommer på att det förmodligen ser väldigt fånigt ut. En 18-årig ensam tjej som mitt i vintern en vanlig måndag tjolahopsar fram genom en park. Istället ler jag för mig själv.