Då är jag hellre helt ensam.

Jag vill aldrig vara hon som du bara kan byta ut utan vidare, för att hon aldrig riktigt spelar någon roll för dig.

(här.)

Om kärlek utan frimärken

Idag är det alla hjärtans dag, och jag bojkottar det som vanligt. Det brukar ju heta så när man är ensam. Singlar går inte uppåt i pråliga världar av mingel, det är helt fel. Men just i år gör det inte så mycket att jag inte har någon att fira alla hjärtans dag tillsammans med, för jag har redan fått det finaste någon kan få. Se bara vad som damp ned i min brevlåda i ett kuvert utan frimärke.

Jag tolkar det som att han har läst min handskrivna kärleksförklaring och skickat ett litet tack.

Vi ses i marshallens skugga. Amen!

Åh, jag har hittat så himla fina klänningar här. Jag önskar att jag vore lite mer flickig ibland, med långt svallande hår, en söt kappa, handväska och pumps till vardags. Jag är lite mer den typen som inte tar med mig mer saker än vad som får plats i byxfickorna, och som nästan alltid har sneakers på fötterna. Men de här klänningarna alltså, de får mig nästan att vilja måla på ett lager läppglans och trippa lätt på tå. Skåda underverken nedan.

Frid och fred.

Oskar Humlebo <3

Jag började just spontangråta till den här bedårande sången.

Jag upptäckte dessutom att vi har likadant örhänge, han och jag.

(Det högra fotot har Johan Jönsson tagit, men exakt vem han är vet jag inte.)
Jag måste till Emmabodafestivalen.

Det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis.

Sånt som förgyller dagar kan till exempel vara att få ett hjärta i sin latte trots att det är en take away med lock.

Till Farmor <3

Det är tio år sedan du dog. Jag var nio år då och jag minns att jag trodde att det var ett dåligt aprilskämt. Jag trodde först inte på det, helt enkelt för att jag inte ville tro på det. Samtidigt så var jag inte förvånad, du hade varit dålig ganska länge.

Sista gången vi hälsade på dig på sjukhuset minns jag att du var gul och att jag tyckte att det var läskigt. Och du förstod inte vem jag var. Det var nog det som var läskigast. Jag var ju din raring, jag brukade få sitta i ditt knä och du vaggade mig och kallade mig för raring. Jag minns fortfarande hur du luktade, matos och parfym, blandat. Jag fick sitta i ditt knä och räkna dina armband. Sju stycken tunna armband i silver, ett för varje veckodag. Du flyttade dem från den ena armen till den andra för att hålla koll på vilken dag det var. Ingen visste riktigt åt vilket håll du flyttade dem, inte du heller, det var nog därför du ändå inte visste vilken veckodag det var då jag frågade. Du sa bara "vasa, raring?" och fortsatte att vagga mig. Fram och tillbaka.

Du var bra som farmor, och bra som gammal rent allmänt. Modig och inte rädd för att göra fel. Det blev fel ibland, jag minns åtskilliga gånger då vi var bjudna på middag hos dig och du knappt fick sitta vid bordet för att det var så mycket som skulle fixas med i köket. Matoset som alltid låg som en tät dimma i hela lägenheten. Och klockan som tickade. När vi firade jul hemma hos oss så brukade du och din syster sjunga tjeckiska och tyska barnvisor och sedan kastade ni julklapparna hit och dit. Nästan som ett slagfält, man fick ducka för att inte få något i huvudet. Nu för tiden är jularna lugna, efter att du dött var det bara en kvar som kastade och sjöng tjeckiska visor. Nu är hon också död.

Jag ska inte ljuga farmor, det har gått både dagar, veckor och månader utan att jag tänkt på dig. Men jag vet att jag alltid kommer att vara din raring när jag behöver vara det. Att jag har min plats i ditt knä där jag får sitta och räkna dina armband som alltid skramlade så mycket. Och jag vet att du älskar mig, och du vet att jag älskar dig. Det var synd att vi bara fick nio år tillsammans.

-rubrik överflödig-

I sömndimmorna möts mjuka läppar, morgonljuset silas genom persiennerna och jag ligger med mitt huvud på hans arm. Bara ser in i hans ögon, den där blicken som gör mig så varm.

"Smaskeijns döou" (stavning?)

Jag har skrattat väldigt mycket i helgen, sjungit mycket och levt mycket. Stiftsungdomshelg, ett långt ord. Det var vad det var i helgen, det var vad jag var på i helgen. Dimmigt var det också, och mysigt. Väldigt skönt att få komma bort en stund och bara vara, men nu när jag kommit hem igen så känner jag mig tom, sådär tom som jag brukar känna mig efter att ha varit på ett läger eller på en resa. Jag tror att det beror på att man för en tid sätter sig in i en annan rytm och andra vanor. I helgen har schemat dessutom varit så fullspäckat att man knappt hann med toalettbesök och tandborstning mellan aktiviteterna (notera knappt, jag hann borsta tänderna i alla fall tre gånger varje dag).

Jag har lärt mig att dansa, eller kanske snarare; jag har lärt mig steg att dansa med, danssteg, men dansa snyggt och glamouröst kan jag fortfarande inte. Framför allt har jag blivit påmind om att jag är utvald, att alla är utvalda och att alla får göra precis vad de vill med sin utvaldhet. Alla har fått en chans, det gäller bara att ta den. Min högsta dröm i livet är att någon gång bli sedd som en förebild, om det sedan är för en person eller för fem eller hundra spelar ingen roll. Det skulle kännas fint om jag kunde få hjälpa folk, påverka och inspirera, väcka nya tankar och bolla idéer.

Jag vill va' ett ljus som lyser i mörkret.

Anna goes tappa hakan.

Det här klippet hittade jag för ungefär två år sedan, idag återupptäckte jag det. Vad som är fint är att jag fortfarande sitter med öppen mun och bara förundras över storheten och engagemanget. De som ligger bakom det här klippen måste ha ägnat fruktansvärt mycket tid åt att framställa den här videon. Jag har försökt att snickra ihop en kort stop motion-film en gång, det tar tid, för om man inte vill att det ska se hackigt ut så behöver man upp emot 20 bilder per sekund = fett drygt.

Det jag försöker säga är att ni ska titta på klippet (fyra minuter och femtiosex sekunder) och sedan klicka i rutan "beundransvärt" här nedanför, för detta, mina vänner, tar ordet beundransvärt till en helt ny nivå.

Om allt och inget.

Den gångna helgen var den bästa helg jag upplevt på riktigt, riktigt länge. Jag var så sjukt nervös i fredags så att jag knappt kunde tänka sammanhängande men samma kväll satt jag bredvid Borås-skogarnas sötaste tjej och skrattade medan Sweeney Todd skar halsen av sina kunder. Hur bra som helst. Under helgen hann vi även med att festivalpeppa (man måste börja i tid), gå på stan ("allting är så stort här") och en utekväll (Grattis Sigge, öva på dj:andet till nästa gång, va?).

Nu är helgen över och vardagsrutinerna har dragit igång igen, det dröjer till nästa lov och man måste gå upp tidigt varje morgon (well, inte riktigt varje morgon, men då och då). Igår jobbade jag till 22:30, det var jobbigt, men om jag vet något om jobb så är det att det förr eller senare innebär klirr i kassan och klirr i kassan betyder... ja, vad? Konsumtion; i form av objektiv, skivor, festivalbiljett till Emmabodafestivalen? Idag fick jag i alla fall min efterlängtade drös av böcker från adlibris:
Silverfisken av Sofia Rapp Johansson
Kent - Texter om Sveriges största rockband
Håkan Hellström - Texter om ett popfenomen
Halleluja liksom av Bob Hansson
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius
Storpack av Jan Stenmark

2009 skall bli läsandets år, hittills har jag läst två böcker, inte mycket att skryta med men vänta bara.

En tonårings idoldyrkan

Kändisradarn börjar blinka, där går någon som jag känner igen. Randig mössa, rött hår, rött skägg och röd mustasch, kaffemugg i handen.
LARS WINNERBÄCK!!! Drömmer jag? Nej! Jag styr stegen åt hans håll och försöker framgånslöst att tona ner mitt du-är-min-största-idol-och-nu-blev-jag-plötsligt-väldigt-nervös-leende som går från öra till öra. Några steg kvar, mina knän skakar och hjärtat slår lite extra hårt. Lars har vid det här laget upptäckt min ihärdiga ögonkontakt och börjar se lite förvånad ut. "Hej" säger jag och nu är det ett under att leendet ens får plats i mitt ansikte. "Hej" svarar han och ler ett tveksamt leende tillbaka. Nervositeten tar över så jag slår ner blicken men inser också att det här är en chans som jag inte frå missa, så jag frågar om jag kan få en kram. Det kan jag "absolut" få och här någonstans passar jag på att tappa talförmågan för sedan skiljs vi åt utan fler ordutbyten med varsitt leende, han fortsätter att lugnt smutta på sitt kaffe medan jag svävar på smä rosa moln med ett om möjligt ännu större leende på läpparna.

Det här var på väg till jobbet. På väg från jobbet, nästan nio timmar senare, är jag fortfarande så glad att jag tjolahopsar genom Bofils båge innan jag kommer på att det förmodligen ser väldigt fånigt ut. En 18-årig ensam tjej som mitt i vintern en vanlig måndag tjolahopsar fram genom en park. Istället ler jag för mig själv.

Tjugonionde november

Idag är det den tjugonionde november, sista lördagen i november, dagen före första advent men även den köpfria dagen. Idag bör man hålla sig ifrån komsumtion och det är inte alls svårt att göra, speciellt inte om man inte har så vidare värstans mycket pengar att konsumera saker för. Då är det till och med väldigt enkelt.

Idag har jag köpt biobiljetter, för biobiljetter tycker jag inte räknas som konsumtion på samma sätt som platt-tv:ar. Och jag kunde inte missa den här:

Det var en mysig film, och nu önskar jag mig dvd:n i julklapp. Lars är så söt, jag vill bara krama honom när han pratar.

Fred ut!

Associationsförmåga

Ingen låt får mig att associera så starkt till en plats som den här:


Igårkväll var jag i Idre, i stora salen, och alla satt och åt frukost. Bergsprängaren jämte den varma chokladen och jag hörde hur frukost-sorlet sakta dog ut när den låten började spelas. Klockan nio som vanligt, och jag satt i underställ och termobyxor framåtlutad med armarna och huvudet vilandes på bordet. Lugn. Och norrlandsrösten som läste bibeltext och morgonbön. Fina Erik. Fina Idre. Fina "sport"hotellet. Keffe-bussen som man knappt får sitta i (och inte ens våga tänka tanken att dra i gardinen).

Längtan. Saknad. Får jag snabbspola tiden fram till februari?

Kvällsmusik

Kreativ och söt video. Bra låt.

Godnatt.

Jag kanske inte är så värdelös ändå...

Ensam i en tom skolkorridor, regnfuktiga kläder och Emil Jensen i iPoden som enda sällskap. "Sländornas stad". Tänk om man skulle leva varje dag ur en dagsländas perspektiv. Ta vara på alla sekunder. De som aldrig kommer igen. Jag tycker om spontanitet och regn är det bästa vädret att promenera i. Tanken blev till handling. Bestämda steg. Snabba. Uppåt mot den mörka himlen. Doften av blöt asfalt och jag halkade fram på bergets hala sten, klev i blött gräs, gick på promenadvägar. Stannade på berget, fötterna fast förankrade. 15 minuters stillhet. Den friska luften och stadens ljus som speglades i vattnets krusiga yta. Kinderna våta av regn, inte tårar. Djupa andetag. Kallt och blött, men varmt inuti. Hjärtat fyllt till bredden av kärlek och vänskap. Tro och hopp. "Jorden runt i motvind". Orden omfamnade mig, Emil är fantastisk. Sedan vägen hem, den vanliga. Bländande helljus i ögonen och människor med paraplyer. Alla såg ut att tänka: "vilket jävla väder vi har". Jag njöt. Blöta kläder blöta skor men lycka inombords.

På utvecklingssamtalet idag fick jag dessutom reda på att min muntliga redovisning om fördomar var en av de bästa. MVG-nivå (eventuellt minus). Min nervositet hade tydligen inte märkts. I och med detta glädjande besked vill jag tacka Olof Palme för juldagstalet 1965, det hjälpte mig. Tack!