Om hemlängtan.

Jag går i väntans tider. Väntar på livets början, men det känns för sent.
Jag har inte hunnit långt. Jag har stora drömmar.
Jag vill bort. Jag är borta hela tiden. Frånvarande.
Men man kan inte känna hemlängtan om man är hemma.
När man är borta blir hemma så mycket finare.
Man skaffar sig en liten värdefull distans, och bilderna blir färgstarka och klara.
Så jag måste bort.
Så jag vill iväg.
Så jag drömmer mig någon annan stans.

Om kärlek.

För ganska precis ett år sedan bäddade jag ibland in små hälsningar i bloggen till pojken som fick mitt hjärta att slå lite fortare än vanligt. Jag framkallade förmodligen inga sådana känslor hos honom, men sådant är svårt att veta om man inte tar reda på det. Jag var alldeles för rädd och feg för att ta reda på sanningen, och kanske var det bäst så, för när jag tänker mig in i situationen nu så känns det mest bara orealistiskt.

Det tog lång tid för mig innan jag ens vågade berätta för någon om mina känslor, och när jag gjorde det så kändes det fånigt, som om jag var den enda i världen som någonsin känt precis just så. Den här pojken tog himla lång tid att komma över och än idag då jag känner doften av hans parfym (som för övrigt tycks vara ganska populär) så flaxar det till en fjärilsvinge i magen, bara för sakens skull.

Jag funderade lite nyligen och kom fram till att jag varit kär sammanlagt tre gånger under mitt snart 20-åriga liv. Det låter inte som att det vore mycket, men jag vet inte hur jag skulle haft tid att vara kär mer än de tre gångerna. Kärlek är liksom inte min kopp av te. För att citera en onykter men trevlig kille: Vem behöver sex och relationer när vi har dåliga skämt och varandra? Tänk på det fem i tre.

om att vara 18-19 år och tycka att kärlek bara gör ont

Den här texten hittade jag i ett av mina block som jag i terapeutiskt syfte använder för att skriva av mig i. Texten är skriven på natten då mitt huvud svämmade över av tankar och känslor, det är därför som meningsbyggnaden och styckeindelningen är obefintlig och det inte existerar några stora bokstäver. Se det som originalet, den ocensurerade - och svårlästa - versionen:

man bläddrar igenom alla bilder på honom man hittar och tänker perfektionperfektionåh. man tänker på honom varje dag och drömmer om honom och smälter när man ser honom man smälter faktiskt av att se hans namn och man berättar för sina vänner men ångrar sig igen för de förstår ju inte och kan inte hjälpa fastän de vill. men hjälp vill man inte ha för klarar man det inte själv så är man för feg och då är det inte menat att vara ändå man förbannar sig själv för att man inte är ens lite modig för det händer såklart aldrig någonting och man står framför spegeln och skriker helvetesjävlaskitälskamigtillbakadådindummefan men sedan ångrar man sig och får skuldkänslor för det är ju inte hans fel att man är dum i huvudet av kärlek. sedan försöker man inbilla sig själv och alla andra att herregudjaklartattjagharkommitöverhonom men i ens panna står det LÖGN med stora röda bokstäver för det har man inte och man går hem och ska sova men det går inte för man vet hur han luktar så gott att man får fjärilar i magen och tänker man på den doften så känner man den nästan. då går det inte att sova och det går knappt att andas med alla fjärilarna och hjärtat som slår så att hela kroppen skälver. så man gråter gråter och tänker att kommerjaginteöverhonomsådörjag och sedan känner man sig liten och patetisk för han vet knappt ens vem man är. så går dagarna en efter en fast plötsligt vaknar man det kanske är från en torsdag till en fredag och det gör inte ont någonstans längre fjärilarna i magen har slutat flaxa och man sätter på kaffe och tänker att det ordnade sig till slut det här.

Ångestpaket

Hatar att jag känner mig dålig och ofullständig då jag borde känna mig överjävligt glad över att skiten snart är slut. Trots att jag vet att jag aldrig tidigare varit så skoltrött som jag varit senaste halvåret så undrar jag varför jag inte pluggat och satsat mer på skolan, det är ju de här betygen som min framtid vilar på. Hur ska jag någonsin kunna utbilda mig då mitt betyg fläckas av två eller kanske tre G:n? I mina ögon är det knappt att VG duger. Fanfanfan. Jag har ju insett hela tiden att jag inte kommer att ha råd att misslyckas, men ändå har jag låtit det hända mitt framför ögonen på mig. Min "jag-orkar-inte-attityd" ger mig ångest. Hela jag ger mig själv ångest.

För några år sedan trodde jag att man var vuxen vid nitton års ålder, men uppenbarligen inte. Jag har aldrig varit så slapp och oansvarstagande som nu, inte vad jag kan minnas.

Men jag mår väl egentligen inte dåligt, det är bara som jag inbillar mig. Hypokondrikern i mig skriker att jag är psyksjuk, borderline eller nåt. Om dagarna mår jag bra, men jag vill dö varje kväll. Eller i alla fall ha en veckas isolerad ledighet då jag inte behöver träffa någon annan än de jag verkligen vill. Ovärt inlägg det här, jag borde inte få ha blogg. Pusshej

?

Ska det vara såhär att
växa upp och sluta gymnasiet
Jag vill mest bara
somna och aldrig
vakna igen

-rubrik överflödig-

I sömndimmorna möts mjuka läppar, morgonljuset silas genom persiennerna och jag ligger med mitt huvud på hans arm. Bara ser in i hans ögon, den där blicken som gör mig så varm.

I dina ögon.

Allt det fina ligger i betraktarens ögon. Så sägs det. Med misstänksamma ögon stirrar jag på mig själv i spegeln, blänger, sneglar och glor. Undrar vem som betraktar mig och ser allt det fina. För om jag ser fina saker i så många, så mycket, då måste det finnas fina saker att se i mig med. Jag menar inte på utsidan, jag syftar på insidan. Vem betraktar min insida, vem är det som ser allt det där som jag håller inom mig? Kan man se någon annan människas insida utifrån? Jag ser på bilder, blickar in i uttryckslösa ögon på dataskärmen, mina egna ögon. Vad avslöjar dem? Hur mycket vet ni, och vad är det ni bara gissar er till?

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se på mig själv så som jag alltid gjort. Jag ser hon den där fega och tillbakadragna tjejen som hellre står över något roligt än tar för sig. Jag lever inte i nuet, som jag försökt inbilla mig så länge. Jag lever i dået, kommer på allt för sent. Så skulle jag sagt, och det där borde jag ha gjort. Jag ser en tjej som har svårt att gå vidare och som ältar småsaker i oändlighet. Jag ser en tjej som inte vågar visa hur stolt hon blir då hon lyckas med något. Jag ser en tjej som förmodligen kommer att tveka länge innan hon publicerar det här inlägget.

Men det är inte jag som är betraktaren, det är ni. Du och du och du. Och nu ber jag er att skriva en kort rad om det ni ser.

Om mod.

Wikipedia:

Mod är en personlig egenskap. En modig person handlar i överensstämmelse med sina övertygelser och önskningar, även vid risk för negativa konsekvenser mot det egna jaget. Mod betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap, en dygd.

Mod är att vara rädd men övervinna rädslan för att göra det som ska göras. Mod stärker individens självkänsla och hjälper personen att övervinna sin rädsla genom exponering. Se även civilkurage.

Mycket kretsar kring mod och mod är viktigt. Om ingen vågade så skulle allting se likadant ut i all evighet. Så kan vi inte ha det, så därför måste man våga. Inte övermodig, inte feg, utan lagom mycket mod. Det är bra.

Jag måste jobba på att våga. En sådan simpel sak som att inte våga skrika "frys" i en dramalek avspeglar sig i större sammanhang. På mig, på vänner, på mänskligheten. Man kan tydligt se att viljan att våga finns inom var och en av oss men att den alltför ofta stannar i vilje-stadiet och aldrig släpps lös i handling. Man vågar inte släppa den fri, av rädsla för vad andra ska tycka.

Rädslan, ja. Ångestfylld andning och kittlande mage. Om det finns ett rätt sätt så är det inte att vända bort blicken. Det var vad jag gjorde, av rädsla för vad andra ska tycka.

Latmask

Handfallen. Apatisk. Sömnlös. Kaffe. Ogjorda läxor. Oköpta julklappar. Och huvudet fullt av PLU-koder. Det är mitt liv just nu. Mediokert, så att säga. Men jag är snygg, och jag jobbar hellre på att stärka min självkänsla än på att fördjupa mina kunskaper inom mediakommunikation. Latmasken har drabbat mig och jag orkar inte bry mig om skolan. Jag orkar inte bry mig om så mycket alls faktiskt. Bristen på julklappar är den brist som tynger mig mest, då min lathet inte bara går ut över mig själv, utan även över andra. Jag vill leva det enkla livet, åka snowboard och kramas. Promenera och hålla handen.

Den här låten är till dig, som jag är kär i. Dig som jag inte låter få veta.

Mur-tänk.

Det är de psykiska spärrarna i mitt huvud som skapar problem.
Spärrar som utgörs av murar, höga murar. Ibland känns det som
att murarna är lika höga som de som står runt Betlehem.
Trots att jag är lång så kommer jag inte över, men med lite
träning så jag jag både hoppa högre och slipa ner murarna till
Berlinmuren-storlek. Och den gick ju att ta sönder, uppenbarligen.

Jag skulle behöva en extra söndag imorrn.

Om jag är modig nu så går det åt helvete, jag har det på känn. Jag måste sluta känna.

Mål: Att bli känslokall.

En käftsmäll och en kall öl.

Jag sitter här på mitt rum och drar djupa suckar, för det enda som återstår på dagordningen är städning. Jag känner mig usel, jag är usel, på uselt humör. Dessutom fryser jag. Idag är en bitter dag och det jag mest av allt behöver är en käftsmäll och en kall öl. För en käftsmäll förtjänar jag och en öl vill jag ha. Det här inlägget är en lång tids ihopsamlade klagan, så om ni inte vill förstöra ert fina fredagshumör; hoppa över det här, för er egen skull.

För tillfället känns det som en inte alltför dålig idé att göra någonting i stil med att gräva ner sig i en djup grop och aldrig komma upp, matstrejka eller hoppa bungyjump utan lina. Vad som helst, bara någonting händer. Slentrian är ett ord som jag känner till alltför väl, tyvärr. Man skapar sina egna förutsättningar, jag vet, och ingenting blir roligare än vad man gör det till men jag orkar inte vara framåt varje dag. Det kan vara hormoner, det kan vara höstdepp, jag misstänker att det är mitt fel trots allt, det brukar det vara. Allting går i grund och botten att skylla på Anna Östman. Om jag äter upp min huvudkudde så kanske världen slipper allt lidande.

Finns det någon som är bra på att muntra upp via Internet? Kan inte någon berätta någonting trevligt, snälla?

Jag kanske inte är så värdelös ändå...

Ensam i en tom skolkorridor, regnfuktiga kläder och Emil Jensen i iPoden som enda sällskap. "Sländornas stad". Tänk om man skulle leva varje dag ur en dagsländas perspektiv. Ta vara på alla sekunder. De som aldrig kommer igen. Jag tycker om spontanitet och regn är det bästa vädret att promenera i. Tanken blev till handling. Bestämda steg. Snabba. Uppåt mot den mörka himlen. Doften av blöt asfalt och jag halkade fram på bergets hala sten, klev i blött gräs, gick på promenadvägar. Stannade på berget, fötterna fast förankrade. 15 minuters stillhet. Den friska luften och stadens ljus som speglades i vattnets krusiga yta. Kinderna våta av regn, inte tårar. Djupa andetag. Kallt och blött, men varmt inuti. Hjärtat fyllt till bredden av kärlek och vänskap. Tro och hopp. "Jorden runt i motvind". Orden omfamnade mig, Emil är fantastisk. Sedan vägen hem, den vanliga. Bländande helljus i ögonen och människor med paraplyer. Alla såg ut att tänka: "vilket jävla väder vi har". Jag njöt. Blöta kläder blöta skor men lycka inombords.

På utvecklingssamtalet idag fick jag dessutom reda på att min muntliga redovisning om fördomar var en av de bästa. MVG-nivå (eventuellt minus). Min nervositet hade tydligen inte märkts. I och med detta glädjande besked vill jag tacka Olof Palme för juldagstalet 1965, det hjälpte mig. Tack!

Varför kan man inte kontrollera känslor?

Jag vill skrika ut ditt namn från takåsarna.
Högt så att alla hör. Högt så att alla vet.
Men det förblir min hemlighet.

Jag är kär...

...och den som sa att kärlek är något fint vill jag dräpa, för de här känslorna äter upp mig inifrån, sakta men säkert. Jag kan bara tänka på honom, drömma om honom och veta att det aldrig kan bli till sanning.