Pepp pepp pepp.

Det är nu allting kommer fram som gömts i snö. Mina sneakers med mig i halkar runt på trottoarerna och jag saknar knarret under skorna redan. Men det gör inte så mycket, för om ett dygn är jag på väg mot nytt knarr under skorna. På väg mot kärlek och hat, kaos och stillhet. På väg mot Idre!


Lars Winnerbäck - Varning för ras

Då är jag hellre helt ensam.

Jag vill aldrig vara hon som du bara kan byta ut utan vidare, för att hon aldrig riktigt spelar någon roll för dig.

(här.)

Om hostmedicin och sommarnostalgi.

Att dricka hostmedicin är ungefär som att ta en mycket liten tequilashot. Trögflytande tequila. Man sväljer allt så fort man kan men det är ändå ganska gott, och efteråt har man smak av citrus kvar i munnen.

Det var ett tag sedan sist, men det känns onödigt att skriva om det inte finns något att skriva om. Jag börjar så smått strukturera upp mitt liv och räkna vuxenpoäng. Även de minsta summor som trillar in på kontot känns astronomiska och jag märker att jag levt allt för länge på nollbudget. Vad gör man med pengar? Den skrikigt gröna tröjan som ligger i soffan är en historia som började med opepp och slutade med tårta. Helgen var fin. Annars försöker jag motivera mig själv att dra igång kursen på riktigt, jag vet ju att webbdesign är kul, så varför inte börja typ nu?

Förresten så är det svårt till och med för mig att inte skönmåla sommaren nu. Taket, äventyren och alla ensamnätter och soluppgångar i hängmattan på balkongen. Den här låten, i alla fall första versen, är en beskrivning av det, och mig.

Parken - Låt mig få följa dig ner

Fridens liljor.

Katt (inlägg nr. 100)

Hur kan pappa länka det här och sedan neka mig en katt? Det är ju som att låta en hungrig lukta på maten och sedan flytta bort tallriken utom räckhåll. Det är ju plågeri för fan. Min önskelista toppas av "katt" precis som om jag vore 7 år igen. Fast då var det "kanin" som stod högst upp. Både jag och pappa vet att jag inte kommer att få en katt, så varför fresta mig?

Sen är ju den här låten rätt fin.

Frid och fred.

Där jag vill vara.

Glad första december allihopa. Eller natt till december egentligen, hysterin har ju inte dragit igång riktigt än. Jag antar att jag växt ifrån de åren då jag älskade att tjuvstarta med julmusik redan i oktober, pynta hela mitt rum så fort mampappa tillät det och ständigt ha pepparkaksburken nära. Julen har mist lite av sin glans i mina ögon. Förra året hängde jag upp lite julgransglitter över skrivbordet, men det fick räcka. I år noterade jag inte ens halmkransen som satt fasttejpad på ytterdörren förrän mamma påpekade den.

Det var egentligen inte alls det här jag hade tänkt skriva om när jag klistrade in youtube-videon. Jag hade tänkt skriva en liten note to self om att sluta vara så bitter och att göra något åt mitt hår. Och min header, upptäckte jag också. Att jag ska klippa mig är bestämt, men - och här kommer den stora frågan - ska jag bleka till überblont igen eller ska jag färga/tona rött (edit: vi pratar alltså om en naturligt orange-röd-blond variant). What say you? Ni, mina medmänniskor; ser ju mer av mitt hår än vad jag gör. Bestäm! Alla måste svara. Alla ska med. Heppa.

Halli hallå

Bloggen som skulle vara förlängningen av mina tankar och inhysa plats för mina fantastiska (NOT) foton har sedan länge förfallit. Men bloggar är ju ganska fånigt ändå, så det spelar ju faktiskt ingen roll. En arbetslösings lott består i att hitta fina youtube-videor och dela med sig av dessa. Idag har jag två. Eller, den ena hittade jag för länge sedan, men jag blir fortfarande glad i magen av att se på den.

Den andra hittade jag efter att ha sett den första, av den enkla anledningen att samma person ligger bakom (obviously?)


Jag har köpt en alldeles fantastisk baby också, som jag sitter och skriver på prick nu. Jag kallar honom Cooper efter Agent Dale Cooper i Twin Peaks. Han är en alldeles silvrig och len MacBook Pro, min baby. Och ja, jag tycker att Photo Booth är hysteriskt roligt.

Och för övrigt kan jag också tillägga att jag har hittat den (för mig) ultimata Ben & Jerry's-glassen. Cookie dough blir ju alltid för mycket fryst kakdeg och chocolate fudge brownie blir ju alltid för mycket chokladklegg. Half Baked som innehåller 50/50 cookie dough och chocolate fudge brownie är ju perfekt. Nom nom.






















Och så en till bild, yes. Vi var på IKEA (vi som i det nära och kära, älskade folket). Jag tröttnade på att gå och fick åka i vagnen istället. Väldigt praktiskt, man bara pekar och säger "kör dit" så kan man plocka saker direkt från hyllorna, förutsatt att man har trevliga förare.

Om mandelkubbar och LW

Jag har börjat sticka igen, för jag är både för tjock och för ful för att bli modell på samma agentur som snyggingen som jag hade planerat att göra toppmodellkarriär tillsammans med. Då framtidsplanerna grusats kan jag lika gärna resignera, börja leva som en pensionär och förbereda mig på att dö ensam. Idag har jag alltså stickat ett iPod-fordral, efter att ha börjat på två halsdukar men tröttnat och repat upp dem. Alltid en början.

Livet som pensionär verkar ganska soft om man bortser från mandelkubbarna som de alla envisas med att äta. Varför äter man frivilligt något som smakar som att andas in mjöl?

För övrigt så hämtade jag ut "tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen"-boxen idag. Lars Winnerbäck, jag gillar det jag ser, och hör. Jag har suttit och klappat på den hela kvällen, bläddrat fram och tillbaka i boken och beundrat LP-konvolutet med stora ögon. Åh <3

Och ändå ser jag nu bara molnillusioner.

Jag har fått det bekräftat som jag misstänkte mina sista två gymnasieår. Det räcker inte att ha slitit med betygen på en linje med hög behörighet, det räcker inte att vara utbildad ledare inom Svenska kyrkan, det räcker inte med att söka mängder av jobb inklusive de man inte egentligen vill ha. För det finns inga jobb att få ändå. Jag har mailat, ringt, gått runt med mitt CV och försökt att marknadsföra mig själv så bra som möjligt, men allt verkar vara lönlöst. Jag har inga höga krav på de jobb jag söker, men bara för att jag vägrar att jobba som telefonförsäljare på provision så klassas jag som kräsen. Plötsligt är det mitt fel att jag inte har något jobb, för att jag inte tar för mig av vad som bjuds. Trots att det är mig det går ut över, att jag inte har något jobb; så tänker jag inte lägga skulden på mig själv, även om det ligger nära till hands. Men om 30 % av ungdomarna i dagens samhälle är arbetslösa så är det fan inte mitt fel att jag är en av dem, då är det någonting som är brutalt fel.

Anyhow, att vara arbetslös och i mitt fall även rastlös har lett till:
- Att jag är i full färd med att läsa om alla Harry Potter-böckerna (har hunnit till nr 5)
- Att jag snittar två filmer om dagen
- Att jag levlar upp sjukt fort på FarmVille
- Att jag åter igen försöker lära mig spela gitarr och munspel
- Att jag kan lösa Rubiks kub på under 3 minuter

Nu återstår bara en egen inspelning av den här dansen. För att citera Baksmällan: "It's funny because he's fat". Det härliga i det hela är ju ändå att han är bra, om han inte vore så tjock och vit så skulle han kunna vara Beyonce.

Kent - Just like money

Oskar Humlebo <3

Jag började just spontangråta till den här bedårande sången.

Jag upptäckte dessutom att vi har likadant örhänge, han och jag.

(Det högra fotot har Johan Jönsson tagit, men exakt vem han är vet jag inte.)
Jag måste till Emmabodafestivalen.

Springa på hustak

Jag hade singelpicknick på taket i veckan. Granatäpple, java och sol.










Soundtrack:

Vårlängtan

Jag är ganska tillfreds med tillvaron trots allt. Ibland märks det att det börjar bli vår och sedan plötsligt så börjar det att snöa och slaska sig på marken. Det enda vårtecknet som tyder på att det säkert är vår är när kommunalarbetarna sopar bort gruset från trottoaren och det brukar de inte göra förrän det börjar bli försommar. Jag gläds åt att jag är gladare nu än vad jag var för ett år sedan vid den här tiden och jag längtar till den dag då man kan lämna jackan hemma och tjurskalligt hävda att det visst inte är för kallt utomhus. Till uteserveringar och picknickar i parker. Till doften av våt asfalt efter det första vårregnet. Och jag har gjort en spellista, till alla som vill ha. Svensk och spretig och man ska inte tolka någonting, bara lyssna och njuta. Och man måste ha Spotify förstås.

--> Svenskt och melankoliskt men ändå fint och vårigt. <--

Why God why?

Jag valde nog fel gymnasieinriktning, och det känns ju värdefullt att veta när jag tar studenten om drygt två månader. Jag går samhällsprogrammet med mediaprofil, har hoppat av sammhällskursen och enligt ett test som jag gjorde i en högskoleguide så var jag sämst lämpad för media. Bäst lämpad var jag för vård, forskning och - håll i hatten - försäkringar. Men det som verkligen fick mig att inse att jag är malplacerad var då jag nyss såg några småvissna påskliljor och det första jag tänkte var att vakuolerna i växtcellerna förmodligen inte var så spänstiga längre.

Skolan har dessutom nära på dödat mitt fotointresse, vilket är synd. Igår på fotolektionen satt jag på golvet lutad mot en vägg och såg på Kenny Starfighter i min iPod istället för att hjälpa de pinsamt trögfattade mediaeleverna med ljussättningen (hur svårt kan det vara att rigga en blixt och mäta ljus?).

De här låtarna får mig att orka igenom dagarna:

Visst känns det fint att va' vid liv en dag till?

Håkan Hellström - Hurricane Gilbert


En låt som vuxit för mig den senaste veckan. Jag börjar verkligen gilla Håkan Hellströms inte alltid tonsäkra röst.

-valfri knäckande rubrik-

Idag lyssnar jag på Keane och väntar på bättre tider...

En av de finaste musikvideos jag vet, för övrigt.

Riktigt bra låtar går inte att spela sönder.

När jag var yngre ville jag inte lyssna på mina favoritlåtar på repeat, då jag var rädd att jag skulle tycka att låtarna blev uttjatade och att jag skulle tycka sämre om dem efteråt. På senare år har repeat-funktionen på mp3-spelare, iPods och iTunes blivit en av mina mest trogna följeslagare. För riktigt bra låtar går inte att spela sönder, de riktigt bra låtarna är outslitliga. Visst går det i vågor, vissa dagar är låtarna inte riktigt lika bra, men de mest spelade låtarna i mitt iTunes är också de låtarna som jag alltid kommer tillbaka till och älskar.

Jag ska ge er topp 15 från mitt iTunes, och även antalet spelningar på dessa (inom parentes):
Håkan Hellström - Det är så jag säger det (75)
Lars Winnerbäck - Tidvis (61)
Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare) (60)
Lars Winnerbäck - Strimmor (58)
Kent - Vad två öron klarar (57)
Norah Jones - Come away with me (52)
Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt (51)
Kent - Chans (50)
Lars Winnerbäck - Timglas (43)
Lars Winnerbäck - Blåa ögon (42)
Bo Kaspers Orkester - Dansa på min grav (41)
Kent - Utan dina andetag (41)
The Smiths - There is a light that never goes out (38)
Lars Winnerbäck - Jag fattar ingenting (36)
Lars Winnerbäck - Fria vägar ut (35)

Jag går och säger till mig själv snart är det vår då faller regnet inte jag.

Lars Winnerbäck:

Det var vinter (det brukar vara det i januari) och jag tog en långpromenad i Långbro i närheten av där jag bodde. Skrev den här sen. Fenomena är liksom nån Moder Jord har jag tänkt mig. Lätt att glömma henne i storstadsbruset. Det är nog klokt att ta promenader ibland.

Lars Winnerbäck - Psalm i januari

En tonårings idoldyrkan

Kändisradarn börjar blinka, där går någon som jag känner igen. Randig mössa, rött hår, rött skägg och röd mustasch, kaffemugg i handen.
LARS WINNERBÄCK!!! Drömmer jag? Nej! Jag styr stegen åt hans håll och försöker framgånslöst att tona ner mitt du-är-min-största-idol-och-nu-blev-jag-plötsligt-väldigt-nervös-leende som går från öra till öra. Några steg kvar, mina knän skakar och hjärtat slår lite extra hårt. Lars har vid det här laget upptäckt min ihärdiga ögonkontakt och börjar se lite förvånad ut. "Hej" säger jag och nu är det ett under att leendet ens får plats i mitt ansikte. "Hej" svarar han och ler ett tveksamt leende tillbaka. Nervositeten tar över så jag slår ner blicken men inser också att det här är en chans som jag inte frå missa, så jag frågar om jag kan få en kram. Det kan jag "absolut" få och här någonstans passar jag på att tappa talförmågan för sedan skiljs vi åt utan fler ordutbyten med varsitt leende, han fortsätter att lugnt smutta på sitt kaffe medan jag svävar på smä rosa moln med ett om möjligt ännu större leende på läpparna.

Det här var på väg till jobbet. På väg från jobbet, nästan nio timmar senare, är jag fortfarande så glad att jag tjolahopsar genom Bofils båge innan jag kommer på att det förmodligen ser väldigt fånigt ut. En 18-årig ensam tjej som mitt i vintern en vanlig måndag tjolahopsar fram genom en park. Istället ler jag för mig själv.

Hej och tack för kaffet

Fantastisk låt, fantastisk människa. Jag kan tänka mig att det skulle vara sjukt kul att spendera några timmar med honom över en fika. Eller förresten, över vad som helst egentligen. Falafel kanske. Några timmar med Jason på folkets, inte fy skam. Jag fortsätter drömma...

Nya skor

Mellandagsrea på sns, två par till priset av ett.
Mina två par gick på 999 kr tillsammans, fett värt.


Nyskodoften sprider sig så sakteliga i hemmet och jag går runt och känner mig lite streetig, går runt med dålig hållning och gungar med i groovet till Run DMC.