Pepp pepp pepp.

Det är nu allting kommer fram som gömts i snö. Mina sneakers med mig i halkar runt på trottoarerna och jag saknar knarret under skorna redan. Men det gör inte så mycket, för om ett dygn är jag på väg mot nytt knarr under skorna. På väg mot kärlek och hat, kaos och stillhet. På väg mot Idre!


Lars Winnerbäck - Varning för ras

Om hostmedicin och sommarnostalgi.

Att dricka hostmedicin är ungefär som att ta en mycket liten tequilashot. Trögflytande tequila. Man sväljer allt så fort man kan men det är ändå ganska gott, och efteråt har man smak av citrus kvar i munnen.

Det var ett tag sedan sist, men det känns onödigt att skriva om det inte finns något att skriva om. Jag börjar så smått strukturera upp mitt liv och räkna vuxenpoäng. Även de minsta summor som trillar in på kontot känns astronomiska och jag märker att jag levt allt för länge på nollbudget. Vad gör man med pengar? Den skrikigt gröna tröjan som ligger i soffan är en historia som började med opepp och slutade med tårta. Helgen var fin. Annars försöker jag motivera mig själv att dra igång kursen på riktigt, jag vet ju att webbdesign är kul, så varför inte börja typ nu?

Förresten så är det svårt till och med för mig att inte skönmåla sommaren nu. Taket, äventyren och alla ensamnätter och soluppgångar i hängmattan på balkongen. Den här låten, i alla fall första versen, är en beskrivning av det, och mig.

Parken - Låt mig få följa dig ner

Fridens liljor.

Kattvakt

Sixten och jag sitter och kollar på YouTube-klipp. Vi verkar gilla ungefär samma sorts musik han och jag.

Om vikt.

Jag vägde mig idag för första gången på typ ett år. Lite oroligt satte jag först ena och sedan andra foten på vågen, det är ju så man gör. Siffrorna började ticka uppåt och stannade så småningom. Just där och då tänkte jag mest att "jaha, ser man på", men nu såhär i efterhand blir jag nästan rädd. Fan vad jag har gainat, och ändå känner jag mig nästan smalare än förut. Jag förstår att folk jojo-bantar, räknar kalorier och går på dieter, siffror gör en ju sjuk i huvudet. Vad vi borde lära oss är att siffrorna bara är information, och det är upp till var och en att tolka informationen som han eller hon vill. Att vågen visar ett kilo mindre än sist behöver inte betyda att man känner sig finare. Och tvärt om. Det var inte riktigt det här jag hade tänkt skriva från början, men det låter ju rätt bra trots allt. Som om ni inte redan visste. Det får duga såhär.

Katt (inlägg nr. 100)

Hur kan pappa länka det här och sedan neka mig en katt? Det är ju som att låta en hungrig lukta på maten och sedan flytta bort tallriken utom räckhåll. Det är ju plågeri för fan. Min önskelista toppas av "katt" precis som om jag vore 7 år igen. Fast då var det "kanin" som stod högst upp. Både jag och pappa vet att jag inte kommer att få en katt, så varför fresta mig?

Sen är ju den här låten rätt fin.

Frid och fred.

En binär nattpromenad.

Jag kan inte sova, så jag är ute och promenerar istället. På hitta.se. Hittills har jag hunnit med en sväng förbi vita bergen och är nu på väg mot Skanstull. Det är trevligt att promenera och samtidigt ligga i sängen. Här är en länk om ni vill promenera omkring lite i mina hoods. Tryck på "Gatubild" och sedan är det bara att börja cruisa. Mitt i gatan får man gå, sweet.

Frid och fred.

(förresten så är ni katastrofalt dåliga på att bestämma vad jag ska göra med mitt hår, det är nästan så att jag överväger att färga det svart i protest.)

Åh, jag har hittat så himla fina klänningar här. Jag önskar att jag vore lite mer flickig ibland, med långt svallande hår, en söt kappa, handväska och pumps till vardags. Jag är lite mer den typen som inte tar med mig mer saker än vad som får plats i byxfickorna, och som nästan alltid har sneakers på fötterna. Men de här klänningarna alltså, de får mig nästan att vilja måla på ett lager läppglans och trippa lätt på tå. Skåda underverken nedan.

Frid och fred.

Där jag vill vara.

Glad första december allihopa. Eller natt till december egentligen, hysterin har ju inte dragit igång riktigt än. Jag antar att jag växt ifrån de åren då jag älskade att tjuvstarta med julmusik redan i oktober, pynta hela mitt rum så fort mampappa tillät det och ständigt ha pepparkaksburken nära. Julen har mist lite av sin glans i mina ögon. Förra året hängde jag upp lite julgransglitter över skrivbordet, men det fick räcka. I år noterade jag inte ens halmkransen som satt fasttejpad på ytterdörren förrän mamma påpekade den.

Det var egentligen inte alls det här jag hade tänkt skriva om när jag klistrade in youtube-videon. Jag hade tänkt skriva en liten note to self om att sluta vara så bitter och att göra något åt mitt hår. Och min header, upptäckte jag också. Att jag ska klippa mig är bestämt, men - och här kommer den stora frågan - ska jag bleka till überblont igen eller ska jag färga/tona rött (edit: vi pratar alltså om en naturligt orange-röd-blond variant). What say you? Ni, mina medmänniskor; ser ju mer av mitt hår än vad jag gör. Bestäm! Alla måste svara. Alla ska med. Heppa.

Ett sällsynt hopplöst exemplar.

Jag är och har alltid varit tidsoptimistisk, utan att riktigt veta varför. Jag borde ju förstå att det inte duger att gå hemifrån två minuter innan den tid man bestämt möte med någon. Ändå kommer jag mirakulöst ofta i tid, med tanke på min dåliga framförhållning. Tunnelbanan har varit försenad så att jag precis hunnit med den, läraren har också varit sen så att jag ändå inte missat något. Det där med att ha några minuter tillgodo har aldrig varit min grej och jag har börjat inse mer och mer hur mitt beteende är respektlöst, jag förstör för mig själv och är elak mot andra då de får vänta. Man kan ju tycka att jag borde lärt mig vid det här laget. Jag missade bussen till Emmaboda i somras och fick lägga drygt 900 kr på en tågbiljett, men har jag ändrat mitt beteende? Icke. Jag är expert på att hitta på massor av saker som måste göras då jag egentligen borde gå hemifrån. Jag som knappt gör någonting om dagarna borde inte ha skäl att komma försent. Till mitt försvar kan sägas att jag aldrig kommer mycket försent, det rör sig oftast om 5 minuter, men det är 5 minuter som alltid är på fel sida om det utsatta klockslaget. Jag antar att det är något att jobba på.

Det här kan möjligtvis vara den tråkigaste bloggen på hela internet, om någon lyckas hitta en tråkigare så länka gärna så kanske jag får lite bättre självförtroende.

Halli hallå

Bloggen som skulle vara förlängningen av mina tankar och inhysa plats för mina fantastiska (NOT) foton har sedan länge förfallit. Men bloggar är ju ganska fånigt ändå, så det spelar ju faktiskt ingen roll. En arbetslösings lott består i att hitta fina youtube-videor och dela med sig av dessa. Idag har jag två. Eller, den ena hittade jag för länge sedan, men jag blir fortfarande glad i magen av att se på den.

Den andra hittade jag efter att ha sett den första, av den enkla anledningen att samma person ligger bakom (obviously?)


Jag har köpt en alldeles fantastisk baby också, som jag sitter och skriver på prick nu. Jag kallar honom Cooper efter Agent Dale Cooper i Twin Peaks. Han är en alldeles silvrig och len MacBook Pro, min baby. Och ja, jag tycker att Photo Booth är hysteriskt roligt.

Och för övrigt kan jag också tillägga att jag har hittat den (för mig) ultimata Ben & Jerry's-glassen. Cookie dough blir ju alltid för mycket fryst kakdeg och chocolate fudge brownie blir ju alltid för mycket chokladklegg. Half Baked som innehåller 50/50 cookie dough och chocolate fudge brownie är ju perfekt. Nom nom.






















Och så en till bild, yes. Vi var på IKEA (vi som i det nära och kära, älskade folket). Jag tröttnade på att gå och fick åka i vagnen istället. Väldigt praktiskt, man bara pekar och säger "kör dit" så kan man plocka saker direkt från hyllorna, förutsatt att man har trevliga förare.

Om mandelkubbar och LW

Jag har börjat sticka igen, för jag är både för tjock och för ful för att bli modell på samma agentur som snyggingen som jag hade planerat att göra toppmodellkarriär tillsammans med. Då framtidsplanerna grusats kan jag lika gärna resignera, börja leva som en pensionär och förbereda mig på att dö ensam. Idag har jag alltså stickat ett iPod-fordral, efter att ha börjat på två halsdukar men tröttnat och repat upp dem. Alltid en början.

Livet som pensionär verkar ganska soft om man bortser från mandelkubbarna som de alla envisas med att äta. Varför äter man frivilligt något som smakar som att andas in mjöl?

För övrigt så hämtade jag ut "tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen"-boxen idag. Lars Winnerbäck, jag gillar det jag ser, och hör. Jag har suttit och klappat på den hela kvällen, bläddrat fram och tillbaka i boken och beundrat LP-konvolutet med stora ögon. Åh <3

Och ändå ser jag nu bara molnillusioner.

Jag har fått det bekräftat som jag misstänkte mina sista två gymnasieår. Det räcker inte att ha slitit med betygen på en linje med hög behörighet, det räcker inte att vara utbildad ledare inom Svenska kyrkan, det räcker inte med att söka mängder av jobb inklusive de man inte egentligen vill ha. För det finns inga jobb att få ändå. Jag har mailat, ringt, gått runt med mitt CV och försökt att marknadsföra mig själv så bra som möjligt, men allt verkar vara lönlöst. Jag har inga höga krav på de jobb jag söker, men bara för att jag vägrar att jobba som telefonförsäljare på provision så klassas jag som kräsen. Plötsligt är det mitt fel att jag inte har något jobb, för att jag inte tar för mig av vad som bjuds. Trots att det är mig det går ut över, att jag inte har något jobb; så tänker jag inte lägga skulden på mig själv, även om det ligger nära till hands. Men om 30 % av ungdomarna i dagens samhälle är arbetslösa så är det fan inte mitt fel att jag är en av dem, då är det någonting som är brutalt fel.

Anyhow, att vara arbetslös och i mitt fall även rastlös har lett till:
- Att jag är i full färd med att läsa om alla Harry Potter-böckerna (har hunnit till nr 5)
- Att jag snittar två filmer om dagen
- Att jag levlar upp sjukt fort på FarmVille
- Att jag åter igen försöker lära mig spela gitarr och munspel
- Att jag kan lösa Rubiks kub på under 3 minuter

Nu återstår bara en egen inspelning av den här dansen. För att citera Baksmällan: "It's funny because he's fat". Det härliga i det hela är ju ändå att han är bra, om han inte vore så tjock och vit så skulle han kunna vara Beyonce.

15/9

Hela lägenheten tycks vimla av mycket små flugor vars främsta mål är att flyga in i mina näsborrar.

Kultur

Igår kväll, efter att jag sett Brokeback Mountain, hade jag så tråkigt att jag övervägde att installera FarmVille på Facebook. Hemska tid. Jag lyckades dock tygla mig och gjorde istället en räd bland mina gamla dataspel. Jag fann ett spel som var en av mina favoriter i åttaårsåldern och sedan reste jag jorden runt. Backpacker, åh, ljuva 90-talsdataspel. Coolt att jag fortfarande minns vissa av frågorna och därför klarar av att bli legitimerad botaniker och musikpedagog. Mysigt spel, och utbildande (typ?).

Ikväll går Forrest Gump på TV. Men den har man sett många gånger redan så vill man bara fräscha upp minnet lite så finns den i en kreativ enminutsversion på Youtube.

(Värt inlägg, det här.)

Snart-september-misär

Fem inlägg under hela sommaren. Förbaskat bra jobbat, riktigt hard work work till och med. Helt värdo att blogga egentligen men vafan, vi kör ändå. På vintern finns det mer att skriva om.

Jag har sett många fina konserter i sommar, och några ytterligare väntar. Lars Winnerbäck är bokat och betalt till den 5e & 6e november (snälla någon gör mig sällskap den 7e?). Sedan kanske ännu en Winnerbäck i Borås den 19e. Jag kanske är nördig och pinsamt besatt men jag gillar det. Lars Winnerbäck är den bästa jag vet.

Annars har jag förälskat mig i världens minsta telefon och står nu i valet och kvalet om jag ska köpa den, en iPhone eller behålla min gamla.

Annars har jag förälskat mig i världens minsta lägenhet på 17 kvadrat som jag inte har råd att flytta till. Jävla lågkonjunktur och jävla bostadsmarknad.

Annars har jag förälskat mig i världens minsta och sötaste kattungar på blocket.se. Hur söta och mjuka som helst. Vill ha!

Annars har jag förälskat mig i världens minsta matställe där jag får galet god libanesisk mat till det ringa priset av 0 kr.

Annars har jag med mina mått mätt spenderat sjuka mänger pengar på kläder, fika och grejer. Jag måste rensa i min garderob.

Annars har jag insett att jag är arbetslös men ändå får lön (jag tackar och bockar). Jag är verkligen inte sugen på att jobba.

Annars slänger vi in lite bilder bara för att det blir roligare så.

Kära vänner!

Efter en dryg månads ihållande tystnad har det åter blivit dags för uppdatering. Jag tänker inte be om ursäkt för min frånvaro mer än möjligtvis till mig själv då jag kommer att se tillbaka på första halvan av sommaren efter min student och minnas allt som ett diffust och suddigt töcken.

Jag avnjuter sommarens dagar precis som jag vill och lägenheten är för tillfället ett ensamhushåll av den sort jag gillar bäst. Förmodligen ett av Stockholms varmaste ensamhusshåll, men jag har satt upp en hängmatta på balkongen så jag klarar mig. Att vara sambo med sig själv innebär i mitt fall att jag äter när jag vill, sover när jag vill och gör bara det jag vill eller måste göra. Jag älskar att vända på dygn och fastna i böcker och framför datorn, röka nattcigg på balkongen och vattna mina solrosor. Dagar då man gör ingenting kan ju vara det bästa, oavsett om man är själv eller tillsammans med andra.

Fortfarande lever jag på glädjen från fyra Winnerbäck-konserter och återseendet av en saknad vän på Hultsfredsfestivalen. Fortfarande lever jag på glädjen från insikten som slog mig då jag sköt såpbubblor (och sprutade öl) på flaket; jag kommer aldrig mer att behöva besöka Riddarfjärdens Gymnasium. Det är nu allt händer, det är nu jag ska ta till vara på den där ungdomen som aldrig kommer igen. Och jag ska göra det!

Ta vara på er, så får vi se när ni hör av mig här nästa gång.
/Yours truely

Sen hörs vi inte på ett tag.

Imorgon, nej idag, tar jag studenten. Det blir nog bra, det där. Men jag har fortfarande inte vant mig vid min nya frisör, jag har bara väldigt lite hår kvar och ni här på Internet får inte se för bilderna finns fortfarande på kameran. Vissa säger Robyn, andra Rihanna eller Pink, men jag känner mig mest som en blond Lisbeth Salander när jag kaxigt går på stadens gator. Eller alltså, jag kände mig så ända tills jag tvättade ur frisörstylingen, då blev det busigt lockigt igen och inte lika egdy. Tyvärr.

Men det bästa är ändå att jag kramade Håkan Hellström idag och sa att jag tyckte att han är himla bra.

Ett litet steg för mänskligheten.

Nu har jag tagit mitt samhälleliga ansvar som myndig och gjort ett bläckpennekryss på en liten papperslapp och stoppat den i ett kuvert. Sedan fick jag se på när hon på andra sidan bordet stoppade mitt lilla kuvert tillsammans med mitt röstkort i ett lite större kuvert och stoppade ner det lite större kuvertet i en låda. Jag kände mig liten bland alla stora människor, men nu är jag inte förstagångsväljare någon mer gång. Nu kan jag sälla mig till skaran av svenskar med valhemligheter, trots att det nog är uppenbart vilket parti jag gillar.

Jag har också varit hos tandläkaren gratis för sista gången någonsin och fått bekräftat att mitt frenetiska tandborstande har gett resultat i att jag aldrig har haft hål i tänderna, och att jag förmodligen inte heller kommer att få det i framtiden.

(Dessutom så är den sista skoluppgiften inlämnad och jag får inte IG utan VG i historia b.)

Så. Jävla. Smidig.

Det här blir ett extra meningslöst inlägg (, till skillnad från mina vanligtvis högklassiga?). Ni som inte är intresserade av att läsa om mina arbetslivserfarenheter behöver inte.

Jobbet idag var jobbigt. Där satt jag som vanligt och blippade varor och var trevlig mot allt och alla, sedan när en kund håller på att betala så får rullbandet psykbryt, startar av sig självt och rullar iväg fyra kunders varor med kundpinnar och allt ner i en och samma fålla. Själv sitter jag - oförberedd och chockad - och skriker och flaxar med armarna innan jag kommer på idén att trycka på nödstopp.

Senare får jag problem med en ost som saknar streckkod och ska fråga om kunden vet priset. Kunden är en uppenbart synskadad kvinna med mörka glasögon och vit blindpinne och hela köret. Jag tänker att jag inte får påpeka detta, men blir distraherad och frågar:
Jag: SÅG du något pris på den här? *håller upp osten*
Kvinnan: Jag är tyvärr synskadad så jag ser ingenting...
Jag: Hehe, nej då är det ju svårt...
Jag (tyst i huvudet): HELVETEHELVETEHELVETEFANFANFAN men ganska kul ändå

Jag fick även möjlighet att visa prov på min språkbegåvning då en kvinna kommer fram med någonting som ser ut som naturgodis i en helt annan påse. För att verka trevlig frågar jag henne om det är naturgodis i påsen. Hon svarar på perfekt engelska att hon inte förstår svenska och dialogen fortsätter som följer.
Jag: Is it... öhh... naturgodis or is it fina bitar?
Hon: ?
Jag: Is it like... öhh... it's not this kind of like premium finest selection chocolate?
Hon: ?
Jag: *slår in det som naturgodis och ler övertygande*

Men vill man tjäna pengar så måste man jobba, även om det är jobbigt.

B/W

Nu hände det, det som alla väntade på. Tjejen släppte sin seriösa fasad och knåpade ihop en oseriös header (med en knyckt (och dessvärre lågupplöst) bild, förlåt Sara, hoppas det är okej). Annars försöker jag lära mig redigera svartvitt snyggt, men tycker inte att jag är där än. Döm själva och kom mer än gärna med konstruktiv kritik. För att fortsätta med fotonörderiet fick jag låna ett analogt fast 50 mm f/1.8 (och att det är analogt 50 mm innebär att det är ungeför 65 mm på min kamera) som jag flitigt ska testa.

(och så saknar jag ju fotografen till den här bilden också.)