Shape up, please

Läxorna samlas på hög, pengarna är sedan långt tillbaka slut och jag pulsar i snödrivorna i för kalla skor. Snart är det dags för mig att inse att man inte kan skjuta upp allt. Inte läxor, inte skulder, inte vänskap. Snart är det dags för mig att inse att det finns en värld utanför datorn, utanför onyttigheterna och latheten.

Det glada humöret förstörs av skolan, föräldrarna, skulderna och framtiden. Jag skulle behöva ett aldrig sinande bankkonto, och börsen skulle behöva gå upp så att jag kan överföra mina penningjävlar. Jag är ju inte pank egentligen, men att sälja fonder nu är ju bara jättedumt.

Snart är det dags för mig att inse att det inte är hållbart att använda converse vintern igenom!

Det här inlägget är ett lågvattenmärke, det strider mot alla mina principer att lägga upp det, men jag antar att jag vill visa att jag inte dött. Jag har inget liv, men jag lever. Godnatt!