Om situationen i Gaza.

Tre veckor. Tre jävla veckor. Så länge har konflikten i Gaza pågått, om man ens kan kalla det för konflikt när det är i den omfattningen. Krig, eller kanske slakt, är nog en mer korrekt benämning. Tusentals oskyldiga civila har dödats på brutala sätt och dödssiffran stiger varje dag, varje timme. Vidrigt. Förjävligt.

Jag vill kunna sympatisera med befolkningen men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det är att leva under rådande situation. Det som pågår där nere inkräktar på människors levnadsstandard, människors liv. Människor som du och jag. Det som gör mest ont att se är att hjälpen finns, men inte tillstånden. Hjälpen kommer inte fram dit den behövs. Ambulanser och sjukvårdpersonal finns vid gränsen, men tillåts inte att komma in.

Nej förresten, det som gör ännu mer ont är att jag inte kan göra någonting, förutom att hoppas och be, vilket - helt ärligt - inte hjälper ett skit. Fler än jag står handfallna och bara betraktar detta helvete, oförmögna att göra något. Vad finns att göra? Hur kan medborgarna från landet lagom bidra till förbättring? Den enda konkreta handling jag kommer fram till är denna, att uppysa människor om vad som händer, innan det är alltför sent. Bara för att löpsedlarna återgått till sina standardrubriker och bantningstips så betyder inte det att situationen är lugn och stabil i Gaza.

För att sätta lite perspektiv på saker och ting; jag funderar på om jag behöver ha mössa när jag går ut och om jag vill ha te eller kaffe till fikat, palestinierna funderar (gissningsvis) på hur de ska få mat för dagen och hur många dagar de har kvar att leva. Svindlande. Helvete.

(Svordomarna i detta inlägg var befogade, tro mig. Aggressionen bubblar inombords.)