Status: Ensambarn

Sedan klockan 20:41 är jag det enda hemmaboende barnet i familjen. För vid den tidpunkten tuffade bror Johans tåg ut från stationen och lämnade mig kvar här som ensambarn, igen. Något tårfyllt farväl blev det inte, för redan nästa helg far jag och mina parentals efter med en försvarlig last saker som han vill ha där. Men nu är han borta, vilket kan ses både som positivt och negativt. Ensamt naturligtvis, men ett naturligt steg i processen, för människor kommer och går, så är det. Jag vet ingen som kan retas på så kreativa och gulliga sätt som han, när jag lämnade min dator för fem minuter möttes jag när jag kom tillbaka av bland annat en Wikipediasida om Honduras och en skrivbordsbakgrund föreställande My Little Pony. Vem gör sådant? Vem ska äta upp frukostlimpan och dricka upp all mjölk? Och vem ska sätta fast post-it-lappar på mina skor när jag har för många par Converse framme på dörrmattan?

Å andra sidan, nu är det fritt fram för mig att låna vad jag vill ur hans garderob, då det som han lämnat ses som övergivet. Det är inte så illa, trots allt, för vi har ungefär samma storlek i byxor. "Den manliga versionen av Anna" har flyttat från den kungliga hufvudstaden till björkarnas stad.

UPDATE:Damn it! Glömde det väsentliga; vad får jag inte missa när jag far till Umeå, vad måste jag göra/se?