Om kärlek.

För ganska precis ett år sedan bäddade jag ibland in små hälsningar i bloggen till pojken som fick mitt hjärta att slå lite fortare än vanligt. Jag framkallade förmodligen inga sådana känslor hos honom, men sådant är svårt att veta om man inte tar reda på det. Jag var alldeles för rädd och feg för att ta reda på sanningen, och kanske var det bäst så, för när jag tänker mig in i situationen nu så känns det mest bara orealistiskt.

Det tog lång tid för mig innan jag ens vågade berätta för någon om mina känslor, och när jag gjorde det så kändes det fånigt, som om jag var den enda i världen som någonsin känt precis just så. Den här pojken tog himla lång tid att komma över och än idag då jag känner doften av hans parfym (som för övrigt tycks vara ganska populär) så flaxar det till en fjärilsvinge i magen, bara för sakens skull.

Jag funderade lite nyligen och kom fram till att jag varit kär sammanlagt tre gånger under mitt snart 20-åriga liv. Det låter inte som att det vore mycket, men jag vet inte hur jag skulle haft tid att vara kär mer än de tre gångerna. Kärlek är liksom inte min kopp av te. För att citera en onykter men trevlig kille: Vem behöver sex och relationer när vi har dåliga skämt och varandra? Tänk på det fem i tre.