Pepp pepp pepp.

Det är nu allting kommer fram som gömts i snö. Mina sneakers med mig i halkar runt på trottoarerna och jag saknar knarret under skorna redan. Men det gör inte så mycket, för om ett dygn är jag på väg mot nytt knarr under skorna. På väg mot kärlek och hat, kaos och stillhet. På väg mot Idre!


Lars Winnerbäck - Varning för ras

Då är jag hellre helt ensam.

Jag vill aldrig vara hon som du bara kan byta ut utan vidare, för att hon aldrig riktigt spelar någon roll för dig.

(här.)

Om kärlek utan frimärken

Idag är det alla hjärtans dag, och jag bojkottar det som vanligt. Det brukar ju heta så när man är ensam. Singlar går inte uppåt i pråliga världar av mingel, det är helt fel. Men just i år gör det inte så mycket att jag inte har någon att fira alla hjärtans dag tillsammans med, för jag har redan fått det finaste någon kan få. Se bara vad som damp ned i min brevlåda i ett kuvert utan frimärke.

Jag tolkar det som att han har läst min handskrivna kärleksförklaring och skickat ett litet tack.

Vi ses i marshallens skugga. Amen!

Om hostmedicin och sommarnostalgi.

Att dricka hostmedicin är ungefär som att ta en mycket liten tequilashot. Trögflytande tequila. Man sväljer allt så fort man kan men det är ändå ganska gott, och efteråt har man smak av citrus kvar i munnen.

Det var ett tag sedan sist, men det känns onödigt att skriva om det inte finns något att skriva om. Jag börjar så smått strukturera upp mitt liv och räkna vuxenpoäng. Även de minsta summor som trillar in på kontot känns astronomiska och jag märker att jag levt allt för länge på nollbudget. Vad gör man med pengar? Den skrikigt gröna tröjan som ligger i soffan är en historia som började med opepp och slutade med tårta. Helgen var fin. Annars försöker jag motivera mig själv att dra igång kursen på riktigt, jag vet ju att webbdesign är kul, så varför inte börja typ nu?

Förresten så är det svårt till och med för mig att inte skönmåla sommaren nu. Taket, äventyren och alla ensamnätter och soluppgångar i hängmattan på balkongen. Den här låten, i alla fall första versen, är en beskrivning av det, och mig.

Parken - Låt mig få följa dig ner

Fridens liljor.