Jag kanske inte är så värdelös ändå...

Ensam i en tom skolkorridor, regnfuktiga kläder och Emil Jensen i iPoden som enda sällskap. "Sländornas stad". Tänk om man skulle leva varje dag ur en dagsländas perspektiv. Ta vara på alla sekunder. De som aldrig kommer igen. Jag tycker om spontanitet och regn är det bästa vädret att promenera i. Tanken blev till handling. Bestämda steg. Snabba. Uppåt mot den mörka himlen. Doften av blöt asfalt och jag halkade fram på bergets hala sten, klev i blött gräs, gick på promenadvägar. Stannade på berget, fötterna fast förankrade. 15 minuters stillhet. Den friska luften och stadens ljus som speglades i vattnets krusiga yta. Kinderna våta av regn, inte tårar. Djupa andetag. Kallt och blött, men varmt inuti. Hjärtat fyllt till bredden av kärlek och vänskap. Tro och hopp. "Jorden runt i motvind". Orden omfamnade mig, Emil är fantastisk. Sedan vägen hem, den vanliga. Bländande helljus i ögonen och människor med paraplyer. Alla såg ut att tänka: "vilket jävla väder vi har". Jag njöt. Blöta kläder blöta skor men lycka inombords.

På utvecklingssamtalet idag fick jag dessutom reda på att min muntliga redovisning om fördomar var en av de bästa. MVG-nivå (eventuellt minus). Min nervositet hade tydligen inte märkts. I och med detta glädjande besked vill jag tacka Olof Palme för juldagstalet 1965, det hjälpte mig. Tack!