Pepp pepp pepp.

Det är nu allting kommer fram som gömts i snö. Mina sneakers med mig i halkar runt på trottoarerna och jag saknar knarret under skorna redan. Men det gör inte så mycket, för om ett dygn är jag på väg mot nytt knarr under skorna. På väg mot kärlek och hat, kaos och stillhet. På väg mot Idre!


Lars Winnerbäck - Varning för ras

Då är jag hellre helt ensam.

Jag vill aldrig vara hon som du bara kan byta ut utan vidare, för att hon aldrig riktigt spelar någon roll för dig.

(här.)

Om kärlek utan frimärken

Idag är det alla hjärtans dag, och jag bojkottar det som vanligt. Det brukar ju heta så när man är ensam. Singlar går inte uppåt i pråliga världar av mingel, det är helt fel. Men just i år gör det inte så mycket att jag inte har någon att fira alla hjärtans dag tillsammans med, för jag har redan fått det finaste någon kan få. Se bara vad som damp ned i min brevlåda i ett kuvert utan frimärke.

Jag tolkar det som att han har läst min handskrivna kärleksförklaring och skickat ett litet tack.

Vi ses i marshallens skugga. Amen!

Om hostmedicin och sommarnostalgi.

Att dricka hostmedicin är ungefär som att ta en mycket liten tequilashot. Trögflytande tequila. Man sväljer allt så fort man kan men det är ändå ganska gott, och efteråt har man smak av citrus kvar i munnen.

Det var ett tag sedan sist, men det känns onödigt att skriva om det inte finns något att skriva om. Jag börjar så smått strukturera upp mitt liv och räkna vuxenpoäng. Även de minsta summor som trillar in på kontot känns astronomiska och jag märker att jag levt allt för länge på nollbudget. Vad gör man med pengar? Den skrikigt gröna tröjan som ligger i soffan är en historia som började med opepp och slutade med tårta. Helgen var fin. Annars försöker jag motivera mig själv att dra igång kursen på riktigt, jag vet ju att webbdesign är kul, så varför inte börja typ nu?

Förresten så är det svårt till och med för mig att inte skönmåla sommaren nu. Taket, äventyren och alla ensamnätter och soluppgångar i hängmattan på balkongen. Den här låten, i alla fall första versen, är en beskrivning av det, och mig.

Parken - Låt mig få följa dig ner

Fridens liljor.

Kattvakt

Sixten och jag sitter och kollar på YouTube-klipp. Vi verkar gilla ungefär samma sorts musik han och jag.

Om vikt.

Jag vägde mig idag för första gången på typ ett år. Lite oroligt satte jag först ena och sedan andra foten på vågen, det är ju så man gör. Siffrorna började ticka uppåt och stannade så småningom. Just där och då tänkte jag mest att "jaha, ser man på", men nu såhär i efterhand blir jag nästan rädd. Fan vad jag har gainat, och ändå känner jag mig nästan smalare än förut. Jag förstår att folk jojo-bantar, räknar kalorier och går på dieter, siffror gör en ju sjuk i huvudet. Vad vi borde lära oss är att siffrorna bara är information, och det är upp till var och en att tolka informationen som han eller hon vill. Att vågen visar ett kilo mindre än sist behöver inte betyda att man känner sig finare. Och tvärt om. Det var inte riktigt det här jag hade tänkt skriva från början, men det låter ju rätt bra trots allt. Som om ni inte redan visste. Det får duga såhär.

Om hemlängtan.

Jag går i väntans tider. Väntar på livets början, men det känns för sent.
Jag har inte hunnit långt. Jag har stora drömmar.
Jag vill bort. Jag är borta hela tiden. Frånvarande.
Men man kan inte känna hemlängtan om man är hemma.
När man är borta blir hemma så mycket finare.
Man skaffar sig en liten värdefull distans, och bilderna blir färgstarka och klara.
Så jag måste bort.
Så jag vill iväg.
Så jag drömmer mig någon annan stans.

Om kärlek.

För ganska precis ett år sedan bäddade jag ibland in små hälsningar i bloggen till pojken som fick mitt hjärta att slå lite fortare än vanligt. Jag framkallade förmodligen inga sådana känslor hos honom, men sådant är svårt att veta om man inte tar reda på det. Jag var alldeles för rädd och feg för att ta reda på sanningen, och kanske var det bäst så, för när jag tänker mig in i situationen nu så känns det mest bara orealistiskt.

Det tog lång tid för mig innan jag ens vågade berätta för någon om mina känslor, och när jag gjorde det så kändes det fånigt, som om jag var den enda i världen som någonsin känt precis just så. Den här pojken tog himla lång tid att komma över och än idag då jag känner doften av hans parfym (som för övrigt tycks vara ganska populär) så flaxar det till en fjärilsvinge i magen, bara för sakens skull.

Jag funderade lite nyligen och kom fram till att jag varit kär sammanlagt tre gånger under mitt snart 20-åriga liv. Det låter inte som att det vore mycket, men jag vet inte hur jag skulle haft tid att vara kär mer än de tre gångerna. Kärlek är liksom inte min kopp av te. För att citera en onykter men trevlig kille: Vem behöver sex och relationer när vi har dåliga skämt och varandra? Tänk på det fem i tre.

Katt (inlägg nr. 100)

Hur kan pappa länka det här och sedan neka mig en katt? Det är ju som att låta en hungrig lukta på maten och sedan flytta bort tallriken utom räckhåll. Det är ju plågeri för fan. Min önskelista toppas av "katt" precis som om jag vore 7 år igen. Fast då var det "kanin" som stod högst upp. Både jag och pappa vet att jag inte kommer att få en katt, så varför fresta mig?

Sen är ju den här låten rätt fin.

Frid och fred.

En binär nattpromenad.

Jag kan inte sova, så jag är ute och promenerar istället. På hitta.se. Hittills har jag hunnit med en sväng förbi vita bergen och är nu på väg mot Skanstull. Det är trevligt att promenera och samtidigt ligga i sängen. Här är en länk om ni vill promenera omkring lite i mina hoods. Tryck på "Gatubild" och sedan är det bara att börja cruisa. Mitt i gatan får man gå, sweet.

Frid och fred.

(förresten så är ni katastrofalt dåliga på att bestämma vad jag ska göra med mitt hår, det är nästan så att jag överväger att färga det svart i protest.)